Dayima

Kvällers!

Alltså jag vill verkligen att ni känner på ovanstående ord. Själva prosodin är ganska egendomlig och jag övervägde nästan för en stund att skriva ut det med fonetiska tecken, men eftersom att många av er förmodligen inte orkar damma av kunskaperna från gymnasiet, eller läst språkvetenskap på universitetet så är denna ansats dömd till att misslyckas. Men fråga mig gärna om hur jag uttalar "kvällers" när vi ses nästa gång. Jag log och har ni sinne för humor så kommer ni också dra lite på giporna.

Men från det ena till det andra. Jag skriver till er ikväll för att jag är full av intryck och nya insikter. Sista inlägget jag skrev var egentligen tänkt som en uppföljare till mina känslor såhär några veckor senare. Jag trodde att jag skulle vara i ett känslomässigt kaos och skriva en hel doktorsavhandling om besvikelse, saknad, och tomhet, men så hände något längs vägen.

Jag åkte till Stockholm, samtalade och reflekterade i dagar om livet och relationer i allmänhet och drog en slutsats. Jag har en dysfunktionell familj. Som de flesta andra har. Men det viktigaste är att JAG har en dysfunktionell familj. Insikt nummer ett. Skönt att inse.

Insikt nummer två. Vi är alla olika. Vi upplever saker, tolkar saker olika, känner olika. Man väljer inte sin släkt, men man väljer sina vänner. Jag får liksom bara köpa att min mamma är min mamma, min pappa är min pappa, min kusin är min kusin, min farmor är min farmor och så vidare. Är ni med i tänket? De facto! MEN; vi kan välja att ta avstånd från de som gör oss illa oavsett om det är familjen eller vännerna. Det vi däremot inte kan förvänta oss av övrig familj är att de ska göra detsamma för att vi gjort det. Någonstans finns ofta lojaliteten till sina föräldrar; det spelar ingen roll att det var min mor som gjorde fel. Hon är min mor och jag står alltid bakom henne. För att jag är lojal emot min familj. Enkel matematik. Men om man är som jag, det vill säga att jag viger timmar åt att filosofera kring om ett plus ett alltid varit två, tycker jag att ovanstående går att ifrågasätta. Men det tänker jag inte göra här utan bestämmer mig för att köpa det. Jag känner mig inte sviken på något sätt.

Insikt nummer tre. Jag tycker mig se en avsaknad av öppna sinnen i min familj. Vidare betyder detta att man inte kan förstå varandra. Men istället för att vara lugn med det har man gått över lik för att praktisera sin egen sanning. Och det är där det blir fel. Det är där jag fått uppleva att försvarstalen blivit smaklösa och där kvalitén på samtalet hållit en så låg nivå att jag förstått att jag samtalar med en rebellisk 15-åring i en vuxen människas kropp som lever i en slags konstruerad verklighet med sanningar som bygger på premisser som saknar relevans. Ni vet uttrycket "jag kan inte göra annat än att skratta"? Det är bara ett uttryck vi gömmer oss bakom när det egentligen gör ont som fan. För jag kan inte skratta. För det handlar inte om ett gräl med vemsomhelst. Det handlar om en person jag haft i mitt liv sedan barnsben, en familjemedlem, en person jag sagt att jag älskat. Hade jag inte känt något så hade jag aldrig skrivit detta. Jag hade aldrig ägnat mig en minut åt att vara förbannad på dig, att känna mig besviken, att analysera varför du är som du är och varför du handlar som du handlar. Jag vet att jag också spelar en roll för dig. Jag har fått det bekräftat genom att få veta att du lagt över ansvaret på det som skett på mig. Du är förbannad. Det är också en känsla.

Men. Den här gången tar jag inte på mig någon skuld. Inte det minsta. För säg mig, var finns logiken i resonemanget att jag ska ansvara för vad flera andra familjemedlemmar tycker om dina handlingar du utövat i dialog med andra utöver mig? Har jag en så stor makt på människor tror du? I sådant fall skulle det innebära att du ser mig som ett hot och att jag är en slags övermänniska, som dessutom är ensam på jorden med att besitta denna egenskap. Kom igen... Alla bär ansvar för sina egna handlingar, sina egna ord som kommer ur deras munnar. Att lägga över ett sådant ansvar på lilla jag är att bekräfta min teori om att du agerar som barn gör i 15-års åldern. Således kan jag inte se någon anledning till varför jag ens skulle överväga att ta på mig rollen som ansvarstagare när det i grund och botten bara handlar om att jag liksom flera andra börjat reagera på hur vi bemöts när det inte passar dina föreställningar. Enkel matematik här också. Och värt att nämna är att det inte är en händelse som gjort att vi står här idag utan det är år av konflikter som detta är en produkt utav.

I dysfunktionella familjer utövar man en slags hierarki där man tillskrivits olika roller. Dessa roller träder man tillbaka i när man samlas även i vuxen ålder. Vem bär ansvaret för det? Ja, kanske är det de vuxna som från börjat favoriserat barnen och tillskrivit dessa egenskaper som barnen förväntas leva upp till. Vad händer då? Jo, barn börjar tävla med varandra, att jämföra sig med varandra; allt för att inte lämna över trofén till den andra. Är det villkorslös kärlek? Tack och lov har jag alltid varit väldigt medveten om att jag inte behöver tävla med någon. Jag har liksom inte orkat tjafsa om min roll i den hierarkiska trappan. Detta har gjort att jag tillskrivits en roll som egentligen inte var jag.

Men så händer något. Man blir vuxen. Jag har en personlighet. Värdegrunder och integritet som gör att Denise inte bara är ett tomt skal. Hon är någon. Och hon står upp för vad hon tycker. Plötsligt är jag inte intresserad av att spela någon roll i den hierarkiska trappan längre. Jag har kommit till insikt med vad som utövats under alla dessa år och ifrågasätter det. Jag tar avstånd och säger som jag tycker. Plötsligt tycker jag inte att det är rätt att respekt mäts i ålder, snarare att respekt mäts med det man levererar eller inte levererar. Plötsligt inser jag att vi är många i familjen som saknar respekt för varandra.

I familjer där man inte ses särskilt ofta längre är det tämligen oklokt att tro att man är samma person som man var för tio år sedan. Skrämmande fakta för den som tyckte att "det var bättre förr"; saker händer längs vägen. Man utvecklas och man förändras. 

Men så finns det de som är desamma. Som aldrig kommer att förändras. Man kan inte beskylla människor för att de inte är som man vill att de ska vara, att de inte ger de svar man vill höra. Men en sak kan man göra; man kan förhålla sig till det.

Det här är sista gången jag kommenterar detta, för jag har kommit till insikt vilket innebär för mig att jag kan lämna det som hänt och fortsätta mitt liv på mitt håll långt borta från det som känts fel. Det är en känsla som är så stark att den inte ens behövdes ifrågasättas; Jag kommer aldrig någonsin ta på mig det ansvar du försöker att lägga på mina axlar för det finns ingen som helst teknisk möjlighet i att en människa kan ansvara för andra människors åsikter och vad de säger. Jag tycker att du beter dig som en 15-årig tonåring fast i en vuxen persons kropp, som skyller allt på andra, som du alltid har gjort, när du egentligen fortfarande söker efter dig själv. Och med detta sagt betyder det att du misslyckats med ditt försök att få mig att känna skuld. För här står en person som helt öppet och sakligt meddelar dig att du aldrig kommer att få mig att känna det du vill; skuld. Den skulden kan du göra vad du vill med, söka sympati hos andra eller intala dig själv att det är så, men den personen du önskar ska känna så allra mest kommer aldrig någonsin att titta tillbaka och undra om du kanske hade rätt ändå. 

Du står med ett knyte fyllt av skuld som du trodde att du kunde klä mig i. Men egentligen vet du också att det inte är jag som ska kläs i det. Du behöver snarare göra något du aldrig gjort innan; göra en resa med dig själv. 

Och slutligen ska också detta nämnas; Jag hatar inte dig. Jag vill dig inget ont. Du har spelat roll. Jag hoppas för din egen skull att du gör den här resan med dig själv, tänker till, når nya insikter. Kanske är det insikter som gör att vi kan mötas någon gång i livet; i en annan tid, på en annan plats. Min dörr är inte stängd om du skulle komma till insikt med att det jag skrivit faktiskt har en poäng. Kanske är jag kvar i Göteborg, jobbar och har skaffat familj. Eller så kanske våra vägar möts nere i Turkiet eller någon helt annanstans. Eller så möts vi aldrig mer igen. Men oavsett vart vi skulle mötas är det inte slumpen som kommer att spela en roll. Det är när du förstår och tar till dig mitt budskap.

För det är inte jag som förlorat dig.

Det är du som förlorat mig.

Och detta faktum kommer jag aldrig någonsin att ifrågasätta.
Det har du mitt ord på.