Vi läker.
För varje sekund som går läker vi. Så fort vi faller till marken och skrapar upp knäet så börjar läk-processen. Det svider som fan. Såret är så öppet att man aldrig tror att det ska läka igen. När jag var 14 år gjorde jag en volt och ramlade med cykeln på grus. Hela vägen in till sjukhuset stirrade jag på mitt knä. Det var så djupt att man kunde ana ett ben bakom sörjan av vätska, blod och skinn. Det sved som fan. Jag tittade på såret och kunde inte för mitt liv se att det någonsin skulle läka ihop igen.
I några dagar kunde jag inte göra mer än att ligga och vila i sängen. Dels för att det gjorde ont, dels för att jag inte kunde gå rakt utan att det kändes som att såret stramades åt och hotade att slitas upp. När jag inte hade något för mig lyfte jag istället på kompressen och stirrade på såret med jämna mellanrum. Efter en dag av stirrande så konstaterade jag till min förskräckelse att det såg lika färskt ut som för två dagar sedan. Jag blev frustrerad. En vän som kom på besök tittade på mig och sa:
Det är klart att du inte märker någon skillnad om du stirrar dig blind på det. Koppla bara bort det i någon dag. Lyft inte på kompressen, försök att inte känna efter så ska du se att det om några dagar börjat bilda en skorpa. Ett öppet sår börjar läka så fort vi slår i marken. Det är så det funkar...
Jag tittade på henne:
...med allt.
Vi läker. För varje sekund som går läker vi. Så fort de du älskat tar på sig skorna och går ut genom dörren och ut ur ditt liv så börjar vi läka. Känslan av en isande kyla som sprider sig i varje ven, tårarna som rinner nedför kinden och hamnar på läppen; det smakar salt. Tankarna som likt en karusell svischar förbi i ditt huvud. Du har paralyserats av smärta från ord som sårar. Kanske börjar vi läka innan vi ens slagit i golvet. Oavsett vad så läker vi hela tiden. Kanske var det du som tog på dig skorna och gick.
Vi tog på oss skorna tillsammans. Du började. Jag ville inte vara sämre. Vi stängde dörren och lämnade besvikelsen, alla bråk och respekten på andra sidan väggen och gick nerför trapporna. Vi kastade nyckeln i sopnedkastet. Den dörren stängde vi tillsammans. En dörr som kanske aldrig mer kommer att öppnas igen. Ett krig som pågått i tystnad nådde igår sitt slut. Ibland har vi satt ord på vår frustration. Längs vägen tappade vi nog alla respekten för varandra. Men vi fortsatte för den goda sakens skull. Det gick inte längre att låtsas. Vi önskade varandra lycka till i livet och sa hejdå. Du gick åt ett håll och jag gick åt ett annat. Jag vände mig inte om och det gjorde inte du heller. För vi hade redan förlorat för längesen.
Vi har pratat om det så många gånger förr; respekt. Finns det ingen respekt kvar så finns det inget annat kvar än fina minnen. Resan måste sluta där. När det känns som jobbigast, när det känns som att du förlorat allt, när timmarna känns som veckor... Det är då du läker.
Med en ryggsäck full av erfarenheter; lärdomar, kunskap, besvikelse, frustration, handfallenhet, ilska och en jävla massa kärlek fortsätter man kånka vidare mot nya tider. Man får sakta ner längs vägen och torka en tår. Men man får aldrig stanna. Vi får aldrig stanna.
Så därför strör jag hopp i öppna sår...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar