Nej, för mig är det väldigt stort därför att jag sedan barnsben målat upp en bild av hur jag lever när jag är 25. Barn är så naiva, så oskuldsfulla, så fantasifulla; precis såsom barn ska vara. Om jag säger såhär, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Hade det däremot blivit som jag tänkt mig då så hade jag bott i en obscent stor och flärdfull strandvilla, tjänat extrema summor pengar, varit gift med en supersnygg man och varit mitt uppe i karriären.
Men så hände saker längs vägen. Det kallas för livet. Livet ville att jag skulle bli en hejare på personlig utveckling. Det ville att jag skulle genomgå svåra tester för att se om jag var kvalificerad för att hänga kvar. Livet hade lite andra planer för mig, men den lilla flickan på sex år hade ändå rätt; jag är på väg, men jag är inte där riktigt ännu. Men min tid kommer att komma efter min examen.
När jag var liten och var den utstötta, den som aldrig fick vara med och leka, den som aldrig fick vara en i gänget, eller den som man försökte trycka ner så fick jag ändå som jag ville; jag lekte själv, jag var mitt eget gäng och ingen, verkligen ingen lyckades trycka ner mig för jag stod rak i ryggen och hånflinade åt de stackars liven. Jag höll aldrig käften. Men gjorde det ont? Om det gjorde. Ångesten att gå till skolan, oron över att inte bli lämnad ifred var konstant. Men jag var lyckligt lottad. Jag fick kärleken och bekräftelsen från min familj. Min familj fick mig alltid att känna mig speciell. När min mor ibland fick hämta mig från skolan för att de varit dryga, så sa hon alltid "Du är Denise Lindqvist. Det är därför de är elaka. Sluta aldrig att vara Denise Lindqvist".
Jag slutade aldrig. När jag var sju år gammal satt jag och min mor i soffan och tittade på tv en kväll. De hade varit dumma mot mig igen. Min mor strök mig över pannan där jag låg i hennes famn och tittade koncentrerat på ett program och sa: Är du ledsen? Svaret som hon fick skrattar vi åt än idag. Jag var sju år och filosoferade väldigt mycket kring livet redan då. Jag tittade upp på min mor och svarade "Nej. För det är de som kommer att stå på knä på flygplatsen och skura toaletter medan jag trippar förbi i en dyr kostym på väg till mitt privatplan. Det är de som kommer få hålla upp dörren när jag jag kommer.
Jävla unge jag var, redan då. Åren gick och fram tills idag har jag överträffat mig själv i så mycket, men det finns också gånger som jag varit väldigt besviken på mig själv. Gånger då jag tvivlat på mitt egenvärde. Min familj flyttade för fem år sedan ner till Turkiet. Det var väl då jag tvivlade som mest. Det var nog då jag började rita utanför sträcken med en svart penna. Plötsligt skulle jag göra allt själv. Och det gjorde jag också, men kanske inte riktigt som jag borde ha gjort. I efterhand kan jag bara ge det en enda förklaring; sånt är livet.
När jag skriver den här hyllningen till mig själv kan jag förstå att ni höjer på ögonbrynen, att ni tänker att mitt namn står som förklaring till ordet "Hybris" i SAOL. Snälla, känn inte så. Idag är min dag. Jag har liksom ni min egen historia och bitar av den har gjort mig till den jag är idag. Tack till alla människor som fanns där, som har kommit och gått, som fortfarande finns. Tack till Göteborg, tack för att jag får stå på en cross trainer och instruera underbara motionärer tre dagar i veckan. Tack till alla underbara kollegor, vänner och familj för att ni uppskattar mig! Tack för all kärlek från er. Det betyder så mycket!
Idag 25 år senare sitter en vuxen kvinna i ett vardagsrum med musik i bakgrunden och tända ljus. Hon har hälsan i behåll, hon har en fin familj, underbara vänner, en vän som blivit en syster, ett plugg att gå till, ett jobb, lyckan att få vara precis där hon vill vara; här och nu. I soffan sitter en kvinna som respekterar sig själv för den hon är. Ikväll fokuserar hon på det hon har istället för det hon saknar. För hon vet att hon har hela livet framför sig, att hon bara lever en gång. Att hon aldrig kommer att bromsa.
Om jag fick drömma mig bort till 25 år framåt i tiden och fråga mig vart jag tror att jag kommer befinna mig då så blir mitt svar; där livet vill att jag ska vara.
Jag är så tacksam för allt jag lärt mig fram tills idag, allt jag fått uppleva, alla fina människor jag sprungit in i längs vägen. Vi stannar aldrig. Ibland går den ena med snabbare steg än den andra. Då växer avstånden mellan två personer och snart försvinner den ena ur ens synvinkel. Men ibland kommer de tillbaka... Livet.
Ni som kom tillbaka. Ni som inte gjorde det. Ni som bara ville springa i förväg men väntar bakom krönet. Ni som aldrig försvann. Jag älskar er för det. Tack för allt.
Tack som fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar