Sosse...

För några år sedan skrev jag en krönika på min gamla blogg som heter "Att älska som en Stockholmare". Det inlägget hade någon snubbe som jobbar på en välkänd bloggportal råkat ramla över och skickade ett mail om att jag inte verkade ha alla hästar hemma, men att han gillade mitt sätt att skriva, och tyckte att jag skulle börja blogga på deras portal och tjäna pengar. Jag tackade ödmjukast, men skrev att jag aldrig gillat tanken på att bli känd och att risken var stor att jag skulle bli uppmärksammad och hamna på löpet, så jag bad om att få avstå. Jag kan tänka mig att publicera min krönika här igen i sinom tid, den handlar mest om observationer från ett tåg och Stockholmssyndromet.

Men idag ska vi tala om något helt annat. Nämligen Göteborgssyndromet. Under mina tre år som Göteborgare har jag kommit till insikt med att jag avskyr Stockholm om än litet mer än innan, men jag har också kommit till insikt med att den visuella pinnen i röven inte bara finns i Stockholm, utan den förekommer även här. Bakom den käcka dialekten döljer sig ett monster. Speciellt hos medelålders kärringar som jobbar på bank eller står bakom en trött disk inne på NK. Innan jag flyttade hit så hade jag visionen om att Göteborg är kanske den trevligaste och mest kärvänliga staden i hela Sverige. Kanske till och med i hela Europa. Ett tag trodde jag att Göteborg var den trevligaste staden i hela världen. Jag menar, i Göteborg är man go och glad. Till och med ett slagsmål mellan två Göteborgare är för mig nästan lite käckt och glatt. Såhär hade det kunna låta under ett slagsmål mellan två Göteborgare:

A: öööö döh! Va gjöööör döh?

*Puttar bort*

B: Det där va la jevvla onödigt va!

A: Ameh döh, jag stod först i kön i bamban va, Äru helt blind ellah?!

B:  Eru gooo ellah? Du stod ju förfan inte i köööön. Sluta va så tyken!

A: Ses utanför bamban om två minuter!

B: Gött! Ja e la inte rädd för dig, e ja inte...

A: Va heter du dåh?!

B: Va skaru me de till?

A: Men ja vill la veta va du heter!

B: Glenn, vafan annars?

Seriöst, kan man bli annat än varm i själen när Göteborgarna tar ton? Det är ju för fantastiskt. MEN; förra veckan var jag en sväng förbi NK på jakt efter en väska och efter mitt besök fick jag ett slag på käften som heter duga gällande min uppfattning om Göteborg som världens goaste stad. 

Vad är det förresten med människor inne på lite finare boutiquer egentligen? Man kan riktigt se hur folk laddar innan de öppnar dörrarna till NK och går in. Adrenalinet pumpar, någon rätar till sin kavaj, en annan slänger en blick i skyltfönstret för att kontrollera att håret ligger rätt. En botoxsprutad medelålders kärring med två meter klor och fransk manikyr och som inte hälften vore nog; sönderblonderat hår får plötsligt ett allvar i blicken. Och sen dessa grabbar som envisas med att ha backslick fast deras hårfäste sitter nere vid öronen och har gjort det sen tre år tillbaka; klipp er förfan! Samtliga ovannämnda som tidigare under eftermiddagen slagit sig fram till klädställningarna på H&M:s höstrea blir plötsligt dödsseriösa. När de äntrar byggnaden är det på liv och död. Ett stort allvar infinner sig. Man skämtar bara inte om NK. Deras sociala ansikten får inte under några som helst omständigheter tappas. Nu måste vi se ut som att vi går omkring med obscena summor pengar i plånboken. Världsvan. Nonchalant. Rak rygg. FAN VAD MYCKET ATT TÄNKA PÅ NU PLÖTSLIGT DÅÅÅÅ!

Jag själv gjorde misstaget att komma av mig. Det fick jag äta upp. Och det var väl inne på väskavdelningen mitt emot Mulberry som jag insåg att det faktiskt finns skitnödiga Göteborgare som får röra sig fritt i staden. Utan att någon gör något åt det. Ingen ingriper. Kanske vågar ingen säga något för att de är rädda. Men jag är inte den som håller käften. Det visste ni sedan innan. Såhär i efterhand kan jag se framför mig att jag får ta emot Civilkuragestatyetten och hålla tal för nationen för mina insatser. Jag ser framför mig hur jag går upp på ett podium och tar emot en liten staty från Leif G.W Persson och att han frågar mig: Hur kändes det att snoppa av en Göteborgare? Var du inte rädd?

Jag: Jo, men jag visste att jag gjorde det ända rätta. Vem som helst hade gjort som jag i den situationen.

Leif GW Persson: Hur gick det till egentligen?

Jag: Det var en sen eftermiddag i Göteborg. Dimman låg tät. Skulle bara gå in och titta på en svart väska. Du vet en sån där i kalvskinn.

Leif GW Persson: Ja! Dolce har ju fått in en del väskor. Assssååå, to die for! Men fortsätt.

Jag: Det var när expediten uppmanade mig att känna på Prada-väskan som jag anade att allt inte stod rätt till. 

Leif GW Persson: Men det var när du såg prislappen som du förstod att du behövde ingripa?

Jag: Ja! Allt gick så fort. Jag menar, 17 lök för en väska...! Är du med mig i resonemanget GW?

Leif GW Persson: Du får titta in i kamera 5 när du pratar. Thomas bakom kamera 2 har bränt sig på overheaden. Fortsätt!

Jag: Hon tvingade mig att hålla i den...*gråten i halsen*... 

Leif GW Persson: Okej, vi bryter där. Vi går på reklam. Men vi är snart tillbaka.

Som ni säkert förstår så var jag alltså inne för att kolla på en väska. En osympatisk expedit visade mig ett par väskor varpå hon tog fram en väska med en prislapp som fick det att snurra till i ögonen på mig, men jag höll minen och bara "aha... mmm... men jag har tänkt mig en prisklass lite under det. Omkring 5000..." Och det var här helvetet började. Hon tittade på mig och log lite nedvärderande: Mm... men då får du ju inget äkta skinn. Man får liksom vad man betalar för om man säger så. 

Där och då dog jag. Kärringen försökte vara arrogant. Jag samlade mig: Ja, jo visst. Men å andra sidan kan jag säkert hitta en väska i äkta skinn för 2500 och till och med under det.

Hon: Eh.. nej.

Jag Nehe... Så det är en speciell typ av skinn för Chanelväskor menar du?

Hon: Ja, så kan man väl se det! (irritation på rösten)

Jag: Intressant. Så det finns liksom olika sorters kalvar, typ Guccikalvar som går runt någonstans i Italien då?(på väg att få ett utbrott)

Hon: Eh... nej men som sagt var så är dessa summor man ska förbereda sig på om man vill ha kvalitet. Men annars har väl budgetkedjorna varianter som påminner om Prada (Skrattar avmätt)

Jag: Ja, fast nu är jag ute efter en trevlig väska i en högre prisklass! Men gärna runt 5000. Jag menar, 17 000 slänger man ju inte bara fram sådär kanske.

Hon: Gör man inte? (Tittar oförstående på mig och jag anar en tendens till ett leende)

Och där var det kokta fläsket stekt för mig. Jag hånlog mot henne. Synade henne tydligt från topp till tå samtidigt som jag rynkade pannan. Där stod hon och försökte nedvärdera mig för att jag inte ville köpa en väska för en halv förmögenhet! Vem är hon?! Jag gav henne väskan, började gå emot utgången och räknade till tio. Ville verkligen gå ut därifrån utan att säga något. Ibland är det bättre att låta tystnaden och blicken tala om vad man tycker om andra. Men så kunde jag inte låta bli att vända mig om och hojta:

Du förresten. Jag vet inte hur mycket personalrabatt du får, men troligtvis inte så mycket för att stå här och leka Östermalmskärring med mig. Om du ens har en Prada så tog du den på avbetalning! Du är bara anställd här. Hade det varit tvärtom så hade du legat på någon strand i St. Tropez och druckit paraplydrinkar vid det här laget! OCH använt den väskan som badväska! Hej på dig!

Och sen trippade jag ut därifrån. Jag ville inte vända mig om men jag har en känsla av att hon satt på golvet och hade fullt sjå med att ta upp sin tappade haka. Det jag vill komma till med detta inlägg är att det finns flera timmars studier gjorda av mig på NK i både Stockholm och i Göteborg, som visar på att folks rörelsemönster och sätt att prata på ändras i dessa miljöer. Jag finner det ytterst roande att betrakta dessa företeelser. Varför det blir så vet jag ännu inte, men jag ska tala med min mentor om detta i skolan på fredag. Jag kanske har hittat ett nytt roligt ämne att skriva om i min uppsats...