En natt i december för närmare ett år sedan. Jag satt på nattbussen till Istanbul. Packade ihop resväskan när du lämnat hotellrummet och ringde en taxi. Du ville prata, men det ville inte jag. För mitt hjärta höll på att gå i bitar där och då. Jag ville inte gråta. Ville inte stå där utblottad och skör. Inte för att jag inte var säker på att du aldrig skulle håna mig, eller ta lätt på vad jag kände där och då. Besvikelse. Det var nog besvikelsen och handfallenheten som gjorde att jag inte längre kunde möta din blick utan att det kändes som att tusen knivar vred om mitt hjärta och lämnade mig kippandes efter luft. Att älska någon så innerligt; att vara så nära men ändå så långt borta. Att känna hur du alltid rann genom mina fingrar som sand och försvann ur min periferi. Den här gången ville jag vara den som försvann. Jag stod ute på däck mitt i natten när det gigantiska fartyget åkte över Svarta Havet och lät den våldsamma vinden torka mina tårar som oavbrutet runnit sedan jag satte mig på bussen. Jag var förbannad, ledsen och bitter. För jag kände där och då att Gud inte ville att jag skulle få känna mig lycklig med någon annan. Att jag krävde för mycket av livet där och då.
Vi började närma oss den Europeiska sidan av Turkiet och Istanbul. Klockan var fyra på morgonen och min familj visste inte att jag två timmar senare skulle knacka på dörren, klampa in, lägga mig i soffan och be dom väcka mig när det värsta gått över. Ju närmare Istanbul vi kom, desto mindre tydligt kunde jag se Izmir. Och det var ungefär så jag kände inombords också. Att livet och dess måsten hela tiden kom emellan oss, att vi kämpade i motvind för att hålla ihop trots avståndet, men att avståndet alltid vann över dig och mig.
Jag klev av bussen och först då insåg jag att små, lätta snöflingor lade sig på mina axlar. Det var kallt och min skinnjacka var för tunn. Min resväska kändes tyngre än när jag kom. En taxichaufför hälsade mig välkommen till Istanbul och lyfte in min väska i bilen. Vi sa inte ett ljud under hela resan. Han tittade i backspegeln och räckte mig en servett. Medan vi åkte genom den gigantiska staden som pyntats med uppseendeväckande och fascinerande juldekorationer övervägde jag för en sekund att be chauffören vända och köra mig till flygplatsen. Jag orkade inte träffa min familj. Det blir alltid ett känslomässigt kaos varje gång vi måste skiljas åt. Varje gång jag återförenas med er vet jag att vi snart står där på flygplatsen igen och kramar varandra länge. Jag gråter som ett barn och min far tycker att jag beter mig som ett hysteriskt fruntimmer. Min mor går sönder inombords, liksom min mormor. Och så fanns det en person som alltid såg mig djupt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen. Att han alltid kommer att vänta på mig oavsett om vi är tillsammans eller om vi är de närmaste vänner...
Ikväll undrar jag varför jag måste vara den som stundtals känner mig så ensam och långt borta från min familj och de jag älskar, att insikten ibland gör så ont att jag golvas av den. Varför jag alltid måste fira födelsedagar och de flesta högtider utan dom i min ensamhet, när alla andra återförenas med sina familjer och får äta hemlagad mat och bli ompysslade. Att de får vara en familj helt enkelt. Mestadels är jag upptagen med mina vardagssysslor, men det är på kvällarna, när det inte finns så mycket mer att göra än att sova, som jag kan ligga vaken och tänka på hur det skulle kunna vara om vi alla var tillsammans igen. Om vi inte var så långt ifrån varandra. Någonstans i mitt bakhuvud finns den känslan alltid med mig. Speciellt i skrivande stund...
Är på väg in i en ny fas med nya insikter. Den här gången vet jag inte vart jag är på väg. Vet inte om det är till något bättre eller om det är insikter som jag inte kommer att kunna förlika mig med. Mitt hjärta värker och jag tror mig har förstått vad det beror på. Den här gången blir det inte tiden som får lägga en läkande hand på det öppna såret. Det blir mina erfarenheter. Jag tänker aldrig mer pressa mig själv igen. För bakom det kavata yrvädret finns också en väldigt skör flicka. Först nu har jag lovat mig själv dyrt och heligt att vara rädd om henne.
Som jag alltid säger i samtal med er; du är dig själv närmast. Varför tenderar vi att ibland glömma bort det i relation till andra? Hur mycket du än intalar dig själv att det finns personer som känner dig bättre än du själv, eller att det finns personer i din närhet som aldrig kommer att lämna dig, så kommer insikten ifatt dig flertalet gånger under resans gång och du kan inte längre undvika att flacka med blicken i spegeln. I tunnelbanan omringad av hundratals människor, på en konsert med tusentals viftande händer. På en bjudning bland kostymer och vackra klänningar, där vinet flödar och skrattet aldrig tycks dö ut. Men tids nog dör det ut. Och mitt i kalabaliken så är det tydligaste ljudet du kan höra dina egna tankar och andetag. Med din ryggsäck full med minnen och erfarenheter på ryggen så står du där ensam.
Vi är alltid ensamma...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar