Kanske dämpar du känslan av tomhet över några glas vin på någon bar. Eller så kanske du prövar dina läppar på nån annans för att känna tillfällig närhet. En sträv och främmande tunga som luktar sprit. På morgonen vaknar du upp bland skrynkliga lakan. Du stirrar på en okänd ryggtavla och sätter dig upp. Begraver din panna i dina händer och blundar. Du är patetisk.
Kanske intalar du dig själv att du är dålig, att du inte duger. Eller så väljer du att bestämma vad din före detta vän eller partner ska tycka om dig. Ofta väljer du det värsta tänkbara. Och det känns som att tusen knivar vrids om i ditt hjärta. Du hamnar i ett känslomässigt yrväder och famlar efter något att hålla fast vid. Ett litet hopp, en dröm, eller en trygg hand. Vi slutar aldrig att hoppas.
Ibland hamnar vi i situationer i livet som kan förändra oss. En välformulerad mening kan innebära slutet på ett kapitel och början på ett nytt. Var inte rädd. Du kommer inte att dö. Det kommer nya biroller till din bok. Men glöm inte bort att huvudrollen är du. Lämna aldrig över pennan till någon annan. Låt ingen annan skriva historia på dina blad. Och skriv aldrig med bläck, använd blyerts. Vi kan alltid sudda ut och skriva om. Göra om och göra rätt. Vi slutar aldrig att lära oss.
När det inte finns några ord kvar att säga, när gnistan har slocknat, när besvikelsen lagt sig över dig som ett tjockt duntäcke, eller när du ligger i ett hav av fotografier med ett glas vin och ihärdigt klamrar dig fast vid dina minnen, så vet du innerst inne att vi alltid kan lämna över oss till tiden. För tiden stannar aldrig. Den tillåter oss aldrig att stanna för den delen heller. Den fortsätter alltid att ticka.
Vi glömmer egentligen aldrig. Vi väljer bara att inte tänka på det för en stund. Det som gör ont trycks in i en koffert och förseglas med dubbellås. Men så finns det de som är som jag. Som vill göra upp. Som aldrig räds för att möta det som gör ont. Egentligen är jag livrädd. Vill inte heller glömmas bort.
Men så går tiden. Ibland tar det månader och år. Och plötsligt så lyser displayen igen. En röst i andra luren säger "Hej". En röst som tillhör en gammal vän eller partner. Någon som har betytt väldigt mycket. Någon som man trodde att man aldrig skulle klara sig utan. Men så kom något emellan; man kanske sårade varandra, eller så kanske man växte ifrån varandra. Kanske tappade man respekten någonstans på vägen. Den rädslan för att bli bortglömd som man så ihärdigt kämpat med, alla frågor man ställt sig själv. Klandrat den andra och ifrågasatt sina egna insatser. En lång tid av tystnad som kom att bli ett kvitto på att man glömt. Och plötsligt hör man ett osäkert "Hej", som egentligen betyder "Jag har kommit över det som hände, har du? Jag har tänkt på dig och vill få en upprättelse. Eller ett riktigt avslut. Eller kanske börja om". Eller så springer man på varandra någonstans. Kanske möts blickarna i fönstret när två spårvagnar passerar varandra . Du åker uppåt och den andra åker neråt, precis som ni alltid har gjort; varit på väg åt olika håll. Det är kanske först då som vi inser att vi nog också glömt bort lite.
Men oavsett hur lång tid som passerar, oavsett om relationer nått ett slut på grund av att man sårat, svikit eller växt ifrån varandra så glömmer vi aldrig. Vi har gett varandra pennan för en stund och skrivit tillsammans. Vi kommer alltid att hänga på en tavla i det visuella museet.
Du kanske glöms bort för en stund, men så påminns man om varandra då och då. För du var där. Ni var där och då. Kanske väcker tanken en längtan efter den andra, eller så inser man att det som hänt aldrig går att reparera utan istället bestämmer sig för att le åt det goda som varit. Oavsett vad så glömmer vi aldrig.
Jag tycker att denna insikt är lite vacker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar