...Okej, nu har vi skojat lite i några dagar för att undvika det faktum som kvarstår; att livet i mångt och mycket kan kännas som en kvissla i röven även om det har sina ljuspunkter. För det ska ni inte glömma bort kära medmänniskor, att det inte blir bättre än vad man gör det till. Man är sin egen lyckas smed. Den som tror att man skulle få något gratis här i livet är med största sannolikhet utvecklingsstörd eller släkt med Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. För hur ont det än kan göra att förlika sig med tanken på att det aldrig kommer att ligga ett helt fotbollslag med heta män i soffan och vänta på dig när du kommer hem från jobbet, eller att "jag älskar dig-tills gryningen skiljer oss åt"-relationer inte kommer att leda till något mer , så är det hög tid att sätta sig ner med sig själv över en kopp köffe och ta ett allvarligt snack med sig själv.
Du gör alltid flera val om dagen. Oftast väljer du det som blir bäst för dig, men ibland offrar du dig för andra. Kanske för att vara snäll, för att bli omtyckt eller för att du inte orkar dividera. När jag var yngre, låt oss säga i tonåren, så var det stundtals väldigt viktigt att bli omtyckt. Speciellt med tanke på att jag klassades utfryst. Men både då och nu så förstod jag varför jag stack folk i ögonen; det var inte för att jag råkade vara rätt duktig i skolan eller för att jag inte var särskilt bildskön. Nej, det handlade snarare om att jag hade en giftig tunga redan då. Trots att jag hade hela klassen emot mig utan någon anledning så stod jag alltid upp för mig själv och indirekt gjorde det jävligt klart för dessa att jag är det nya svarta;
"Här är jag. Jag klär mig i stuprörsjeans när ni klär er i utsvängda byxor eftersom min mamma som inte direkt hänger på modeveckorna i New York envisas med att klä mig fast jag börjat högstadiet. På fritiden läser jag böcker och skriver. Jag har inte särskilt många vänner och har aldrig hånglat med en kille. Jag gick på min första skoldans själv för att ingen ville gå med mig, men hittade som tur var min kusin och fick vara med dom. En gång spolade ni mig i toaletten för att ni inte hade något bättre för er, men jag grät aldrig för jag förstod redan då varför ni störde er; jag är bättre än er. Jag uppfyller inte några av era kriterier, men här är jag Denise Lindqvist och jag kommer att klättra medan ni i vuxen ålder sitter hemma i Hallstahammar med fyra ungar, inga visioner och billig konst på väggarna. För att ni är miserabla bonnar allihopa".
Snart närmar sig klassåterträffen. Var inte oroliga, jag fick min solskenshistoria tillslut. Blev plötsligt cool i nian och fick en fan club som inkluderade hela min klass. Vi hade rätt kul ihop på slutet. Men jag kommer inte att närvara. Jag är helt enkelt inte intresserad av vad någon gör. Om jag mot förmodan skulle vara det så räcker det väl med att slå på "Efterlyst" eller gå en sväng förbi Malmskillnadsgatan i Stockholm. Så höga tankar har jag om majoriteten av mina klasskamrater från då.
Kontentan är egentligen att man inte ska lägga så mycket energi på att göra sig omtyckt, än mindre fundera över vad folk tycker om dig. De som tycker om dig finns på armlängds avstånd. Och resten finns där för att ni råkar dela kontor på jobbet, eller pluggar samma kurs ihop. Det kommer alltid att finnas människor som pekar finger åt dig bakom din rygg. Folk som tycker att du är dum i huvudet. Och så finns det de som tycker om dig för den du är. För att du är du. Utan att du behöver prestera eller ge de svar som förväntas. Det tar väl ändå mindre energi att underhålla en sådan relation än att ragga nya medlemmar till din fan club? Vem bryr sig egentligen om vad andra tycker om just dig? Är vi inte lite för gamla för att börja möblera om i vår personlighet som tagit oss en hel livstid och en jäkla massa erfarenheter att bygga upp, för att behaga betraktarens öga? Vore det snarare inte på sin plats att denne istället skaffade sig en monokel, eller bara gick upp i rök?
Är det inte rätt ballt egentligen, att vi är olika? Att alla inte måste gilla alla? Att vi kan välja fritt mellan vilka vi vill tillskriva en plats i livet och vilka vi vill hålla på avstånd? Jag känner mig själv vid det här laget och jag har genom erfarenhet och självinsikt förstått att jag är en person som man älskar eller som man fullkomligt avskyr. Är helt okej med det. Jag gillar nog förmodligen inte er heller.
Jag tror att nyckeln till välmående ligger i att acceptera sig själv. Med sina fördelar och nackdelar. Det går alltid att göra några få finslipningar, men att förändra sig för att behaga andra känns väl rätt 1999 va?
Jag har nästan helt slutat med att analysera mig själv i möten med andra. Men ibland spelar hjärnan mig ett spratt och ställer frågor som "varför sa jag sådär?", "varför gjorde jag si istället för så?", "varför gjorde jag inte ditt eller datt?". Då brukar jag ta ett djupt andetag och fundera. Och ganska snart så kommer svaret som faller sig så naturligt:
För att du är Denise Lindqvist.
Frågor på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar