Jag tänker lyssna på förnuftet och känslan. Och den känslan säger åt mig att jag ska vara hos dig och ingen annan när vi hälsar det nya året "välkommen".
Livet ville inte att vi skulle vara tillsammans. För tiden vann över oss. Vi kämpade verkligen för att det skulle gå. Men så insåg vi nog båda tillslut att vi var ganska trötta efter två år av känslostormar som hela tiden gått emot oss. Så kastade vi in handduken och det blev tyst.
Vi vet att det är lönlöst att fortsätta där vi slutade. Än mindre att vi rent tekniskt sett inte kan vara tillsammans som i nära. Förväntningarna placerade vi på en vacker kommod nära ett fönster. Och när det blåste kallt föll förväntningarna i golvet och gick sönder. Ibland var det du som sopade upp skärvorna, ibland jag. Sedan satt vi i timmar och försökte pussla tillbaka alla bitar där de hörde hemma. Men så kom den dagen när du klev innanför dörren och möttes av att allt låg orört kvar på golvet. Och där satt jag. Jag tittade på dig och erkände att jag nog var ganska trött i själen. Du log mot mig, gav mig en kram och svarade: det är nog jag också... Så vi stängde igen dörren och lät allting vara. Du fortsatte åt ditt håll och jag åt mitt. Tiden vann över oss.
Men den fick aldrig ta ifrån oss respekten till varandra. Än mindre kärleken. Ibland när du springer förbi i mina tankar hugger det till i själen. Men så tänker jag tillbaka på den där natten vi var på stranden du och jag. Vi hade låtit vågorna lägga sig över våra axlar som ett svalkande täcke och sedan slängt oss i varsin solstol. En stjärnfylld himmel på sensommaren. Din arm hängde löst på armstödet, liksom min. Sen tog jag din hand och kramade den hårt. Du tittade på mig länge.
Där låg vi i varsin solstol, bara du och jag och mörkret, med endast ljudet av vågorna som lite blygsamt slog emot klipporna, som nästan ursäktade sig för att de störde och backade stilla tillbaka från strandkanten. Det var en ljummen sensommarnatt för två år sedan. Och just i skrivande stund känner jag i varje ven att min kärlek till dig aldrig svalnat. Den är inte glödande het som förr, men den är ljummen. Lika ljummen som temperaturen från den natten då vi låg och tittade upp på himlen tills det började ljusna. Jag känner för dig.
När jag reser tillbaka till just detta ögonblick inser jag att du alltid fanns och alltid finns. Det gör min lugn. Och när jag hörde din röst i andra änden kände jag att tiden inte riktigt fått som den vill. Jag kommer alltid att finnas, du kommer alltid att finnas. Vi kommer alltid att finnas. För varandra. Vi kommer aldrig att glömma.
Denna gång packar jag inte resväskan med förväntningar eller förhoppningar. Jag lämnar kvar mitt alster jag skrivit som handlat om hur mycket jag önskat att avståndet varit kortare mellan oss, flera sidor där jag varit arg på dig och på mig. Jag önskar ingenting längre. Allt jag vill har jag fått bekräftat att du också vill;
Att bara för en kort stund sluta kämpa emot tiden och en massa måsten, att lägga allt åt sidan och bara få vara nära. Att få återförenas och vagga nuet till sömns. Med lite distans till allt som upplevts och aldrig hann upplevas kommer du inom kort att stå på flygplatsen och vänta på flight 1759. Du kommer att trampa fram och tillbaka, tända en cigarett. Titta på klockan. Spegla dig i glasdörrarna och kontrollera att allt sitter på sin plats. Och bara några hundra meter över marken kommer jag att dra efter andan och förbereda mig på att känna hjulen slå emot asfalten. Pulsen kommer att stiga och plötsligt vill jag bara ut ur planet, ta min väska och springa rakt in i dina armar.
Så kommer tiden att knacka mig på axeln och påminna mig om att allt är över om tre dagar. Men den här gången kommer jag inte att låta detta faktum dra ner mig. Istället kommer jag att ge den det visuella fingret och skynda mig ut genom passkontrollen. Bakom två tonade glasdörrar kommer du att stå som så många gånger innan. En ljummen vindpust sveper förbi när dörrarna öppnas. Jag kommer att se mig om efter dig. Och så möts våra blickar och jag har ingen anledning att låtsas. Jag kastar mig i din famn och känner den välbekanta doften som jag aldrig får bli mätt på. Och så kommer vi stå där som två nyförälskade tonåringar och se varandra djupt i ögonen tills du flinar brett och säger: Hej främling. Tätt omslingrade går vi ut mot parkeringen, sätter oss i bilen och skyndar iväg för att leva.
Precis som vi alltid har gjort. Men denna gång gör vi det på ett lite annorlunda vis...
Vi är här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar