Tack som fan

De som känner mig vet. När jag inte har något att säga så är jag tyst. Jag har varit tyst i en vecka nu. Åtminstone här. Ikväll är jag inte tyst. Jag har massor att säga. Om mindre än en timme slår klockan tolv och jag säger hej till det nya svarta; siffran 25. För mig är det väldigt stort. Inte för att jag förväntar mig några presenter eller för att jag ska fira med champagne omgiven av 120 personer som är där för min skull, men som egentligen mest är där för att dricka sig berusade och bli larviga. 

Nej, för mig är det väldigt stort därför att jag sedan barnsben målat upp en bild av hur jag lever när jag är 25. Barn är så naiva, så oskuldsfulla, så fantasifulla; precis såsom barn ska vara. Om jag säger såhär, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.  

Hade det däremot blivit som jag tänkt mig då så hade jag bott i en obscent stor och flärdfull strandvilla, tjänat extrema summor pengar, varit gift med en supersnygg man och varit mitt uppe i karriären.

Men så hände saker längs vägen. Det kallas för livet. Livet ville att jag skulle bli en hejare på personlig utveckling. Det ville att jag skulle genomgå svåra tester för att se om jag var kvalificerad för att hänga kvar. Livet hade lite andra planer för mig, men den lilla flickan på sex år hade ändå rätt; jag är på väg, men  jag är inte där riktigt ännu. Men min tid kommer att komma efter min examen.

När jag var liten och var den utstötta, den som aldrig fick vara med och leka, den som aldrig fick vara en i gänget, eller den som man försökte trycka ner så fick jag ändå som jag ville; jag lekte själv, jag var mitt eget gäng och ingen, verkligen ingen lyckades trycka ner mig för jag stod rak i ryggen och hånflinade åt de stackars liven. Jag höll aldrig käften. Men gjorde det ont? Om det gjorde. Ångesten att gå till skolan, oron över att inte bli lämnad ifred var konstant. Men jag var lyckligt lottad. Jag fick kärleken och bekräftelsen från min familj. Min familj fick mig alltid att känna mig speciell. När min mor ibland fick hämta mig från skolan för att de varit dryga, så sa hon alltid "Du är Denise Lindqvist. Det är därför de är elaka. Sluta aldrig att vara Denise Lindqvist".

Jag slutade aldrig. När jag var sju år gammal satt jag och min mor i soffan och tittade på tv en kväll. De hade varit dumma mot mig igen. Min mor strök mig över pannan där jag låg i hennes famn och tittade koncentrerat på ett program och sa: Är du ledsen? Svaret som hon fick skrattar vi åt än idag. Jag var sju år och filosoferade väldigt mycket kring livet redan då. Jag tittade upp på min mor och svarade "Nej. För det är de som kommer att stå på knä på flygplatsen och skura toaletter medan jag trippar förbi i en dyr kostym på väg till mitt privatplan. Det är de som kommer få hålla upp dörren när jag jag kommer.

Jävla unge jag var, redan då. Åren gick och fram tills idag har jag överträffat mig själv i så mycket, men det finns också gånger som jag varit väldigt besviken på mig själv. Gånger då jag tvivlat på mitt egenvärde. Min familj flyttade för fem år sedan ner till Turkiet. Det var väl då jag tvivlade som mest. Det var nog då jag började rita utanför sträcken med en svart penna. Plötsligt skulle jag göra allt själv. Och det gjorde jag också, men kanske inte riktigt som jag borde ha gjort. I efterhand kan jag bara ge det en enda förklaring; sånt är livet. 

När jag skriver den här hyllningen till mig själv kan jag förstå att ni höjer på ögonbrynen, att ni tänker att mitt namn står som förklaring till ordet "Hybris" i SAOL. Snälla, känn inte så. Idag är min dag. Jag har liksom ni min egen historia och bitar av den har gjort mig till den jag är idag. Tack till alla människor som fanns där, som har kommit och gått, som fortfarande finns. Tack till Göteborg, tack för att jag får stå på en cross trainer och instruera underbara motionärer tre dagar i veckan. Tack till alla underbara kollegor, vänner och familj för att ni uppskattar mig! Tack för all kärlek från er. Det betyder så mycket!

Idag 25 år senare sitter en vuxen kvinna i ett vardagsrum med musik i bakgrunden och tända ljus. Hon har hälsan i behåll, hon har en fin familj, underbara vänner, en vän som blivit en syster, ett plugg att gå till, ett jobb, lyckan att få vara precis där hon vill vara; här och nu. I soffan sitter en kvinna som respekterar sig själv för den hon är. Ikväll fokuserar hon på det hon har istället för det hon saknar. För hon vet att hon har hela livet framför sig, att hon bara lever en gång. Att hon aldrig kommer att bromsa. 

Om jag fick drömma mig bort till 25 år framåt i tiden och fråga mig vart jag tror att jag kommer befinna mig då så blir mitt svar; där livet vill att jag ska vara.

Jag är så tacksam för allt jag lärt mig fram tills idag, allt jag fått uppleva, alla fina människor jag sprungit in i längs vägen. Vi stannar aldrig. Ibland går den ena med snabbare steg än den andra. Då växer avstånden mellan två personer och snart försvinner den ena ur ens synvinkel. Men ibland kommer de tillbaka... Livet. 

Ni som kom tillbaka. Ni som inte gjorde det. Ni som bara ville springa i förväg men väntar bakom krönet. Ni som aldrig försvann. Jag älskar er för det. Tack för allt.

Tack som fan!

Glömmer du så glömmer jag.

Vad är vi mest rädda för när vi bryter upp från en relation? Är det ljudet av tystnaden som välkomnar oss när vi låser upp ytterdörren? Eller är det rädslan för att sova ensam? I många fall står man inte ut med tanken på att den andra ska träffa någon ny. Att någon annan får ta på personen du älskat eller fortfarande älskar. Vi är väl också lite rädda för att personen ska hitta en ny bästis. Eller känns det som att displayen på telefonen aldrig mer ska lysa igen? Men kanske den värsta känslan; att glömmas bort.

Kanske dämpar du känslan av tomhet över några glas vin på någon bar. Eller så kanske du prövar dina läppar på nån annans för att känna tillfällig närhet. En sträv och främmande tunga som luktar sprit. På morgonen vaknar du upp bland skrynkliga lakan. Du stirrar på en okänd ryggtavla och sätter dig upp. Begraver din panna i dina händer och blundar. Du är patetisk.

Kanske intalar du dig själv att du är dålig, att du inte duger. Eller så väljer du att bestämma vad din före detta vän eller partner ska tycka om dig. Ofta väljer du det värsta tänkbara. Och det känns som att tusen knivar vrids om i ditt hjärta. Du hamnar i ett känslomässigt yrväder och famlar efter något att hålla fast vid. Ett litet hopp, en dröm, eller en trygg hand. Vi slutar aldrig att hoppas.

Ibland hamnar vi i situationer i livet som kan förändra oss. En välformulerad mening kan innebära slutet på ett kapitel och början på ett nytt. Var inte rädd. Du kommer inte att dö. Det kommer nya biroller till din bok. Men glöm inte bort att huvudrollen är du. Lämna aldrig över pennan till någon annan. Låt ingen annan skriva historia på dina blad. Och skriv aldrig med bläck, använd blyerts. Vi kan alltid sudda ut och skriva om. Göra om och göra rätt. Vi slutar aldrig att lära oss.

När det inte finns några ord kvar att säga, när gnistan har slocknat, när besvikelsen lagt sig över dig som ett tjockt duntäcke, eller när du ligger i ett hav av fotografier med ett glas vin och ihärdigt klamrar dig fast vid dina minnen, så vet du innerst inne att vi alltid kan lämna över oss till tiden. För tiden stannar aldrig. Den tillåter oss aldrig att stanna för den delen heller. Den fortsätter alltid att ticka.

Vi glömmer egentligen aldrig. Vi väljer bara att inte tänka på det för en stund. Det som gör ont trycks in i en koffert och förseglas med dubbellås. Men så finns det de som är som jag. Som vill göra upp. Som aldrig räds för att möta det som gör ont. Egentligen är jag livrädd. Vill inte heller glömmas bort.

Men så går tiden. Ibland tar det månader och år. Och plötsligt så lyser displayen igen. En röst i andra luren säger "Hej". En röst som tillhör en gammal vän eller partner. Någon som har betytt väldigt mycket. Någon som man trodde att man aldrig skulle klara sig utan. Men så kom något emellan; man kanske sårade varandra, eller så kanske man växte ifrån varandra. Kanske tappade man respekten någonstans på vägen. Den rädslan för att bli bortglömd som man så ihärdigt kämpat med, alla frågor man ställt sig själv. Klandrat den andra och ifrågasatt sina egna insatser. En lång tid av tystnad som kom att bli ett kvitto på att man glömt. Och plötsligt hör man ett osäkert "Hej", som egentligen betyder "Jag har kommit över det som hände, har du? Jag har tänkt på dig och vill få en upprättelse. Eller ett riktigt avslut. Eller kanske börja om". Eller så springer man på varandra någonstans. Kanske möts blickarna i fönstret när två spårvagnar passerar varandra . Du åker uppåt och den andra åker neråt, precis som ni alltid har gjort; varit på väg åt olika håll. Det är kanske först då som vi inser att vi nog också glömt bort lite.

Men oavsett hur lång tid som passerar, oavsett om relationer nått ett slut på grund av att man sårat, svikit eller växt ifrån varandra så glömmer vi aldrig. Vi har gett varandra pennan för en stund och skrivit tillsammans. Vi kommer alltid att hänga på en tavla i det visuella museet.

Du kanske glöms bort för en stund, men så påminns man om varandra då och då. För du var där. Ni var där och då. Kanske väcker tanken en längtan efter den andra, eller så inser man att det som hänt aldrig går att reparera utan istället bestämmer sig för att le åt det goda som varit. Oavsett vad så glömmer vi aldrig.
Jag tycker att denna insikt är lite vacker...

För att tala allvar för en stund...

...Okej, nu har vi skojat lite i några dagar för att undvika det faktum som kvarstår; att livet i mångt och mycket kan kännas som en kvissla i röven även om det har sina ljuspunkter. För det ska ni inte glömma bort kära medmänniskor, att det inte blir bättre än vad man gör det till. Man är sin egen lyckas smed. Den som tror att man skulle få något gratis här i livet är med största sannolikhet utvecklingsstörd eller släkt med Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. För hur ont det än kan göra att förlika sig med tanken på att det aldrig kommer att ligga ett helt fotbollslag med heta män i soffan och vänta på dig när du kommer hem från jobbet, eller att "jag älskar dig-tills gryningen skiljer oss åt"-relationer inte kommer att leda till något mer , så är det hög tid att sätta sig ner med sig själv över en kopp köffe och ta ett allvarligt snack med sig själv.

Du gör alltid flera val om dagen. Oftast väljer du det som blir bäst för dig, men ibland offrar du dig för andra. Kanske för att vara snäll, för att bli omtyckt eller för att du inte orkar dividera. När jag var yngre, låt oss säga i tonåren, så var det stundtals väldigt viktigt att bli omtyckt. Speciellt med tanke på att jag klassades utfryst. Men både då och nu så förstod jag varför jag stack folk i ögonen; det var inte för att jag råkade vara rätt duktig i skolan eller för att jag inte var särskilt bildskön. Nej, det handlade snarare om att jag hade en giftig tunga redan då. Trots att jag hade hela klassen emot mig utan någon anledning så stod jag alltid upp för mig själv och indirekt gjorde det jävligt klart för dessa att jag är det nya svarta;

"Här är jag. Jag klär mig i stuprörsjeans när ni klär er i utsvängda byxor eftersom min mamma som inte direkt hänger på modeveckorna i New York envisas med att klä mig fast jag börjat högstadiet. På fritiden läser jag böcker och skriver. Jag har inte särskilt många vänner och har aldrig hånglat med en kille. Jag gick på min första skoldans själv för att ingen ville gå med mig, men hittade som tur var min kusin och fick vara med dom. En gång spolade ni mig i toaletten för att ni inte hade något bättre för er, men jag grät aldrig för jag förstod redan då varför ni störde er; jag är bättre än er. Jag uppfyller inte några av era kriterier, men här är jag Denise Lindqvist och jag kommer att klättra medan ni i vuxen ålder sitter hemma i Hallstahammar med fyra ungar, inga visioner och billig konst på väggarna. För att ni är miserabla bonnar allihopa".

Snart närmar sig klassåterträffen. Var inte oroliga, jag fick min solskenshistoria tillslut. Blev plötsligt cool i nian och fick en fan club som inkluderade hela min klass. Vi hade rätt kul ihop på slutet. Men jag kommer inte att närvara. Jag är helt enkelt inte intresserad av vad någon gör. Om jag mot förmodan skulle vara det så räcker det väl med att slå på "Efterlyst" eller gå en sväng förbi Malmskillnadsgatan i Stockholm. Så höga tankar har jag om majoriteten av mina klasskamrater från då.

Kontentan är egentligen att man inte ska lägga så mycket energi på att göra sig omtyckt, än mindre fundera över vad folk tycker om dig. De som tycker om dig finns på armlängds avstånd. Och resten finns där för att ni råkar dela kontor på jobbet, eller pluggar samma kurs ihop. Det kommer alltid att finnas människor som pekar finger åt dig bakom din rygg. Folk som tycker att du är dum i huvudet. Och så finns det de som tycker om dig för den du är. För att du är du. Utan att du behöver prestera eller ge de svar som förväntas. Det tar väl ändå mindre energi att underhålla en sådan relation än att ragga nya medlemmar till din fan club? Vem bryr sig egentligen om vad andra tycker om just dig? Är vi inte lite för gamla för att börja möblera om i vår personlighet som tagit oss en hel livstid och en jäkla massa erfarenheter att bygga upp, för att behaga betraktarens öga? Vore det snarare inte på sin plats att denne istället skaffade sig en monokel, eller bara gick upp i rök?

Är det inte rätt ballt egentligen, att vi är olika? Att alla inte måste gilla alla? Att vi kan välja fritt mellan vilka vi vill tillskriva en plats i livet och vilka vi vill hålla på avstånd? Jag känner mig själv vid det här laget och jag har genom erfarenhet och självinsikt förstått att jag är en person som man älskar eller som man fullkomligt avskyr. Är helt okej med det. Jag gillar nog förmodligen inte er heller.

Jag tror att nyckeln till välmående ligger i att acceptera sig själv. Med sina fördelar och nackdelar. Det går alltid att göra några få finslipningar, men att förändra sig för att behaga andra känns väl rätt 1999 va?

Jag har nästan helt slutat med att analysera mig själv i möten med andra. Men ibland spelar hjärnan mig ett spratt och ställer frågor som "varför sa jag sådär?", "varför gjorde jag si istället för så?", "varför gjorde jag inte ditt eller datt?". Då brukar jag ta ett djupt andetag och fundera. Och ganska snart så kommer svaret som faller sig så naturligt:

För att du är Denise Lindqvist.
Frågor på det?

Sosse...

För några år sedan skrev jag en krönika på min gamla blogg som heter "Att älska som en Stockholmare". Det inlägget hade någon snubbe som jobbar på en välkänd bloggportal råkat ramla över och skickade ett mail om att jag inte verkade ha alla hästar hemma, men att han gillade mitt sätt att skriva, och tyckte att jag skulle börja blogga på deras portal och tjäna pengar. Jag tackade ödmjukast, men skrev att jag aldrig gillat tanken på att bli känd och att risken var stor att jag skulle bli uppmärksammad och hamna på löpet, så jag bad om att få avstå. Jag kan tänka mig att publicera min krönika här igen i sinom tid, den handlar mest om observationer från ett tåg och Stockholmssyndromet.

Men idag ska vi tala om något helt annat. Nämligen Göteborgssyndromet. Under mina tre år som Göteborgare har jag kommit till insikt med att jag avskyr Stockholm om än litet mer än innan, men jag har också kommit till insikt med att den visuella pinnen i röven inte bara finns i Stockholm, utan den förekommer även här. Bakom den käcka dialekten döljer sig ett monster. Speciellt hos medelålders kärringar som jobbar på bank eller står bakom en trött disk inne på NK. Innan jag flyttade hit så hade jag visionen om att Göteborg är kanske den trevligaste och mest kärvänliga staden i hela Sverige. Kanske till och med i hela Europa. Ett tag trodde jag att Göteborg var den trevligaste staden i hela världen. Jag menar, i Göteborg är man go och glad. Till och med ett slagsmål mellan två Göteborgare är för mig nästan lite käckt och glatt. Såhär hade det kunna låta under ett slagsmål mellan två Göteborgare:

A: öööö döh! Va gjöööör döh?

*Puttar bort*

B: Det där va la jevvla onödigt va!

A: Ameh döh, jag stod först i kön i bamban va, Äru helt blind ellah?!

B:  Eru gooo ellah? Du stod ju förfan inte i köööön. Sluta va så tyken!

A: Ses utanför bamban om två minuter!

B: Gött! Ja e la inte rädd för dig, e ja inte...

A: Va heter du dåh?!

B: Va skaru me de till?

A: Men ja vill la veta va du heter!

B: Glenn, vafan annars?

Seriöst, kan man bli annat än varm i själen när Göteborgarna tar ton? Det är ju för fantastiskt. MEN; förra veckan var jag en sväng förbi NK på jakt efter en väska och efter mitt besök fick jag ett slag på käften som heter duga gällande min uppfattning om Göteborg som världens goaste stad. 

Vad är det förresten med människor inne på lite finare boutiquer egentligen? Man kan riktigt se hur folk laddar innan de öppnar dörrarna till NK och går in. Adrenalinet pumpar, någon rätar till sin kavaj, en annan slänger en blick i skyltfönstret för att kontrollera att håret ligger rätt. En botoxsprutad medelålders kärring med två meter klor och fransk manikyr och som inte hälften vore nog; sönderblonderat hår får plötsligt ett allvar i blicken. Och sen dessa grabbar som envisas med att ha backslick fast deras hårfäste sitter nere vid öronen och har gjort det sen tre år tillbaka; klipp er förfan! Samtliga ovannämnda som tidigare under eftermiddagen slagit sig fram till klädställningarna på H&M:s höstrea blir plötsligt dödsseriösa. När de äntrar byggnaden är det på liv och död. Ett stort allvar infinner sig. Man skämtar bara inte om NK. Deras sociala ansikten får inte under några som helst omständigheter tappas. Nu måste vi se ut som att vi går omkring med obscena summor pengar i plånboken. Världsvan. Nonchalant. Rak rygg. FAN VAD MYCKET ATT TÄNKA PÅ NU PLÖTSLIGT DÅÅÅÅ!

Jag själv gjorde misstaget att komma av mig. Det fick jag äta upp. Och det var väl inne på väskavdelningen mitt emot Mulberry som jag insåg att det faktiskt finns skitnödiga Göteborgare som får röra sig fritt i staden. Utan att någon gör något åt det. Ingen ingriper. Kanske vågar ingen säga något för att de är rädda. Men jag är inte den som håller käften. Det visste ni sedan innan. Såhär i efterhand kan jag se framför mig att jag får ta emot Civilkuragestatyetten och hålla tal för nationen för mina insatser. Jag ser framför mig hur jag går upp på ett podium och tar emot en liten staty från Leif G.W Persson och att han frågar mig: Hur kändes det att snoppa av en Göteborgare? Var du inte rädd?

Jag: Jo, men jag visste att jag gjorde det ända rätta. Vem som helst hade gjort som jag i den situationen.

Leif GW Persson: Hur gick det till egentligen?

Jag: Det var en sen eftermiddag i Göteborg. Dimman låg tät. Skulle bara gå in och titta på en svart väska. Du vet en sån där i kalvskinn.

Leif GW Persson: Ja! Dolce har ju fått in en del väskor. Assssååå, to die for! Men fortsätt.

Jag: Det var när expediten uppmanade mig att känna på Prada-väskan som jag anade att allt inte stod rätt till. 

Leif GW Persson: Men det var när du såg prislappen som du förstod att du behövde ingripa?

Jag: Ja! Allt gick så fort. Jag menar, 17 lök för en väska...! Är du med mig i resonemanget GW?

Leif GW Persson: Du får titta in i kamera 5 när du pratar. Thomas bakom kamera 2 har bränt sig på overheaden. Fortsätt!

Jag: Hon tvingade mig att hålla i den...*gråten i halsen*... 

Leif GW Persson: Okej, vi bryter där. Vi går på reklam. Men vi är snart tillbaka.

Som ni säkert förstår så var jag alltså inne för att kolla på en väska. En osympatisk expedit visade mig ett par väskor varpå hon tog fram en väska med en prislapp som fick det att snurra till i ögonen på mig, men jag höll minen och bara "aha... mmm... men jag har tänkt mig en prisklass lite under det. Omkring 5000..." Och det var här helvetet började. Hon tittade på mig och log lite nedvärderande: Mm... men då får du ju inget äkta skinn. Man får liksom vad man betalar för om man säger så. 

Där och då dog jag. Kärringen försökte vara arrogant. Jag samlade mig: Ja, jo visst. Men å andra sidan kan jag säkert hitta en väska i äkta skinn för 2500 och till och med under det.

Hon: Eh.. nej.

Jag Nehe... Så det är en speciell typ av skinn för Chanelväskor menar du?

Hon: Ja, så kan man väl se det! (irritation på rösten)

Jag: Intressant. Så det finns liksom olika sorters kalvar, typ Guccikalvar som går runt någonstans i Italien då?(på väg att få ett utbrott)

Hon: Eh... nej men som sagt var så är dessa summor man ska förbereda sig på om man vill ha kvalitet. Men annars har väl budgetkedjorna varianter som påminner om Prada (Skrattar avmätt)

Jag: Ja, fast nu är jag ute efter en trevlig väska i en högre prisklass! Men gärna runt 5000. Jag menar, 17 000 slänger man ju inte bara fram sådär kanske.

Hon: Gör man inte? (Tittar oförstående på mig och jag anar en tendens till ett leende)

Och där var det kokta fläsket stekt för mig. Jag hånlog mot henne. Synade henne tydligt från topp till tå samtidigt som jag rynkade pannan. Där stod hon och försökte nedvärdera mig för att jag inte ville köpa en väska för en halv förmögenhet! Vem är hon?! Jag gav henne väskan, började gå emot utgången och räknade till tio. Ville verkligen gå ut därifrån utan att säga något. Ibland är det bättre att låta tystnaden och blicken tala om vad man tycker om andra. Men så kunde jag inte låta bli att vända mig om och hojta:

Du förresten. Jag vet inte hur mycket personalrabatt du får, men troligtvis inte så mycket för att stå här och leka Östermalmskärring med mig. Om du ens har en Prada så tog du den på avbetalning! Du är bara anställd här. Hade det varit tvärtom så hade du legat på någon strand i St. Tropez och druckit paraplydrinkar vid det här laget! OCH använt den väskan som badväska! Hej på dig!

Och sen trippade jag ut därifrån. Jag ville inte vända mig om men jag har en känsla av att hon satt på golvet och hade fullt sjå med att ta upp sin tappade haka. Det jag vill komma till med detta inlägg är att det finns flera timmars studier gjorda av mig på NK i både Stockholm och i Göteborg, som visar på att folks rörelsemönster och sätt att prata på ändras i dessa miljöer. Jag finner det ytterst roande att betrakta dessa företeelser. Varför det blir så vet jag ännu inte, men jag ska tala med min mentor om detta i skolan på fredag. Jag kanske har hittat ett nytt roligt ämne att skriva om i min uppsats...

Bitterljuvt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer att ske för vissa framöver. Det är ganska roligt att det finns de som skryter och lovordar sina egna till den grad att de nästan helgonförklaras. Och alla dessa jämförelser med mig. Du är si och du är så. Bara för att jag är tyst så betyder det inte att det runnit av mig. Tvärtom har jag dokumenterat allt över tid och väntar nu på att vissa ska bli besvikna. Misstaget ni gjorde var att jämföra er med mig. Inte för att vara dryg eller riskera att sätta ord på mina känslor med klyschor, men ni kommer alltid att stå i min skugga. Det kände jag då och det känner jag nu. Nya tider är på intåg, upprättelsen har visat sig vara närmare än jag räknat med. Och vid rätt tillfälle kommer jag att dra fram mitt ess ur rockärmen och låta orden bilda meningar med en sådan slagkraft att det inte kommer finnas något kvar att argumentera för. Vill jag ha sista ordet så får jag det och den här gången vill jag det mer än någonsin.

Ni kommer tyvärr att få äta upp allt det ni sagt i sinom tid, så vad säger man? Smaklig måltid.

En ny vän.

Jag och en nära vän har väldigt många gånger pratat om att köpa ett piano tillsammans. Sedan i påskas, när vi stängde in oss i ett rum och spelade piano i timmar så har jag kommit underfund med att jag saknat det väldigt mycket. När jag började spela piano vid nio års ålder tyckte jag mest att det var halvtråkigt. Men sen fick jag mitt eget piano, som också fick flytta med mig. Var tvungen att sälja det när jag skulle flytta till Göteborg. Och sen har jag inte rört ett piano på nästan tre år. Det är något visst med ett piano. Det är en känsla. Att bara stänga dörren om sig och försvinna in i noterna och in i en alldeles egen värld där man bara fokuserar på att spela rätt. Men spelar man fel så gör inte det heller något. Det är en väldigt speciell relation mellan mig och ett piano...

Nu har jag hittat ett fint piano som jag ska välkomna med öppna armar. På kvällarna ska jag sitta omringad av ett ljushav med en kopp te och bara spela. En känsla säger mig att det här kommer att bli bra för mig.

Att bara få vara...

Har ett plus ett alltid varit två?

En natt i december för närmare ett år sedan. Jag satt på nattbussen till Istanbul. Packade ihop resväskan när du lämnat hotellrummet och ringde en taxi. Du ville prata, men det ville inte jag. För mitt hjärta höll på att gå i bitar där och då. Jag ville inte gråta. Ville inte stå där utblottad och skör. Inte för att jag inte var säker på att du aldrig skulle håna mig, eller ta lätt på vad jag kände där och då. Besvikelse. Det var nog besvikelsen och handfallenheten som gjorde att jag inte längre kunde möta din blick utan att det kändes som att tusen knivar vred om mitt hjärta och lämnade mig kippandes efter luft. Att älska någon så innerligt; att vara så nära men ändå så långt borta. Att känna hur du alltid rann genom mina fingrar som sand och försvann ur min periferi. Den här gången ville jag vara den som försvann. Jag stod ute på däck mitt i natten när det gigantiska fartyget åkte över Svarta Havet och lät den våldsamma vinden torka mina tårar som oavbrutet runnit sedan jag satte mig på bussen. Jag var förbannad, ledsen och bitter. För jag kände där och då att Gud inte ville att jag skulle få känna mig lycklig med någon annan. Att jag krävde för mycket av livet där och då.

Vi började närma oss den Europeiska sidan av Turkiet och Istanbul. Klockan var fyra på morgonen och min familj visste inte att jag två timmar senare skulle knacka på dörren, klampa in, lägga mig i soffan och be dom väcka mig när det värsta gått över. Ju närmare Istanbul vi kom, desto mindre tydligt kunde jag se Izmir. Och det var ungefär så jag kände inombords också. Att livet och dess måsten hela tiden kom emellan oss, att vi kämpade i motvind för att hålla ihop trots avståndet, men att avståndet alltid vann över dig och mig.

Jag klev av bussen och först då insåg jag att små, lätta snöflingor lade sig på mina axlar. Det var kallt och min skinnjacka var för tunn. Min resväska kändes tyngre än när jag kom. En taxichaufför hälsade mig välkommen till Istanbul och lyfte in min väska i bilen. Vi sa inte ett ljud under hela resan. Han tittade i backspegeln och räckte mig en servett. Medan vi åkte genom den gigantiska staden som pyntats med uppseendeväckande och fascinerande juldekorationer övervägde jag för en sekund att be chauffören vända och köra mig till flygplatsen. Jag orkade inte träffa min familj. Det blir alltid ett känslomässigt kaos varje gång vi måste skiljas åt. Varje gång jag återförenas med er vet jag att vi snart står där på flygplatsen igen och kramar varandra länge. Jag gråter som ett barn och min far tycker att jag beter mig som ett hysteriskt fruntimmer. Min mor går sönder inombords, liksom min mormor. Och så fanns det en person som alltid såg mig djupt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen. Att han alltid kommer att vänta på mig oavsett om vi är tillsammans eller om vi är de närmaste vänner...

Ikväll undrar jag varför jag måste vara den som stundtals känner mig så ensam och långt borta från min familj och de jag älskar, att insikten ibland gör så ont att jag golvas av den. Varför jag alltid måste fira födelsedagar och de flesta högtider utan dom i min ensamhet, när alla andra återförenas med sina familjer och får äta hemlagad mat och bli ompysslade. Att de får vara en familj helt enkelt. Mestadels är jag upptagen med mina vardagssysslor, men det är på kvällarna, när det inte finns så mycket mer att göra än att sova, som jag kan ligga vaken och tänka på hur det skulle kunna vara om vi alla var tillsammans igen. Om vi inte var så långt ifrån varandra. Någonstans i mitt bakhuvud finns den känslan alltid med mig. Speciellt i skrivande stund...

Är på väg in i en ny fas med nya insikter. Den här gången vet jag inte vart jag är på väg. Vet inte om det är till något bättre eller om det är insikter som jag inte kommer att kunna förlika mig med. Mitt hjärta värker och jag tror mig har förstått vad det beror på. Den här gången blir det inte tiden som får lägga en läkande hand på det öppna såret. Det blir mina erfarenheter. Jag tänker aldrig mer pressa mig själv igen. För bakom det kavata yrvädret finns också en väldigt skör flicka. Först nu har jag lovat mig själv dyrt och heligt att vara rädd om henne.

Som jag alltid säger i samtal med er; du är dig själv närmast. Varför tenderar vi att ibland glömma bort det i relation till andra? Hur mycket du än intalar dig själv att det finns personer som känner dig bättre än du själv, eller att det finns personer i din närhet som aldrig kommer att lämna dig, så kommer insikten ifatt dig flertalet gånger under resans gång och du kan inte längre undvika att flacka med blicken i spegeln. I tunnelbanan omringad av hundratals människor, på en konsert med tusentals viftande händer. På en bjudning bland kostymer och vackra klänningar, där vinet flödar och skrattet aldrig tycks dö ut. Men tids nog dör det ut. Och mitt i kalabaliken så är det tydligaste ljudet du kan höra dina egna tankar och andetag. Med din ryggsäck full med minnen och erfarenheter på ryggen så står du där ensam.

Vi är alltid ensamma...

Att göra slut.

Ni som känner mig vet hur jag funkar. Då menar jag ni som känner mig väl. Sen förstår jag också att vi alla bjuder på det vi vill bjuda på, att vi inte låter vissa komma närmare än vi vill att de ska komma. Det pågår en sorts byteshandel oss emellan. Du ger mig något och får något tillbaka. Inget unikt med det. Men sen finns det människor i ens omgivning som man inte får något utbyte av längre. Personer som rent av irriterar eller som sårat utan att förstå det själv. Deras visit brukar ofta bli väldigt kortvarig i mitt liv. Jag har ingen lust med att låtsas att jag njuter av sällskapet när jag egentligen bara vill lägga en kaskadspya. Det är väl ungefär där jag befinner mig nu. Det finns personer som kommer ringa, men som aldrig mer kommer att få ett "hallå" av mig igen. Personer som jag beslutat mig för att radera ur min vardag. Jag tänker med andra ord inte ge någon förklaring till varför eller fråga vad de har till sitt försvar. Är inte intresserad av att veta. Nu tänker jag helt enkelt hålla tyst. Det kommer alltid att vara tyst hädanefter.

Antingen känns det bra eller så känns det inte bra i relationer till vissa människor. Det är när det inte känns bra som man gör gott i att avsluta dialogen vänligt men bestämt. Sen finns det också människor som det känns halvbra med, eller som man är på väg att lära känna. De sistnämnda skrattar man med över en kopp kaffe och pratar om nonsens. Och så finns det människor som berör en på djupet; som man får den rätta känslan med. Det är de som får se en mycket mer allvarlig och skör sida av mig. 

Med vissa fick jag inte den rätta känslan helt enkelt...