Du vet inte hur det är, kompis...

Är det okej att konstatera att man blir jävligt besviken när man ställt sig in på något? Klart det är. Det är ju synd om oss då. Men jag blev faktiskt inte särskilt besviken när du ringde återbud. För jag var redan full och kåt. Så därför sitter jag här och skrålar i kapp till gamla godingar och låtsas att jag är en 80-tals rebell. Känner du igen dig? Ditt gamla kräk...

Det är äckligt kallt inombords. Känslomässigt locked out. Jag har en farlig förbindelse för skojs skull som kostar dig mer än mig. Jag själv samlar material till en själupplevd best seller medan du går runt och leker kär på låtsasmoln. Jag lallar efter pipan och låtsas vara med när jag i själva verket har andra, så mycket större planer för mig själv. Jag ser ljuset i tunneln och dunkar mig själv i axeln för att jag lyckats igen. Jag har återigen lyckats bevisa för mig själv vad jag förtjänar. Ni andra kan ruttna i er skit, men jag ska uppåt. Up, up, up. Denise rising...

Tack för allt, 2010!

Året lider mot sitt slut och hur mycket jag än avskyr pretentiösa reflektioner och tomma insikter gjorda av bleka människor, som jag vet innerst inne inte kan stå för 90% av det som flödar ur munnen, så vill jag också göra en resumé av mitt gångna år. Inte för din skull, inte för min skull utan av ren impuls. 2010 började väldigt dåligt. Och fortsatte så ända tills i höstas. Jag gjorde slut med min pojkvän som visade sig vara något helt annat än jag trodde. En kall lördagseftermiddag i februari hade jag min första tenta i språkvetenskap och såg framemot en krystad middag med honom, som om det vore det absolut sista jag hade kvar att ge- ett sista tappert försök att få allt bra igen fast problemet låg hos honom. Men så ringde min telefon efter att jag lämnat tentasalen och hans kalla röst fick mig att ana oråd. Han sa att han skulle komma och hämta mig vid fem. Men han kom aldrig. Där satt jag i min andrahandslya ute på Hisingen med gråten i halsen och insåg att han inte kunnat hålla det han lovat. Igen. Så ringde telefonen tillslut och han meddelade att det inte skulle bli någon middag, att han ville lägga ner. Jag fick en stor klump i halsen och kroppen kändes helt iskall för några minuter. Men den här gången orkade jag inte bekräfta honom mer, för det var det han behövde- avreagera sig på mig och sedan förvänta sig att jag skulle reda ut allt; berätta för honom hur mycket jag älskar honom, övertyga honom om att vi var ämnade för varandra. Men där och då kände jag att allt var värt att genomlida bara jag slapp se honom igen. Och så blev det. Vi sågs aldrig igen.

Jag flyttade ur min andrahandslägenhet i slutet på mars. Under tiden pluggade jag, men studierna gick åt helvete- jag mådde som en överkörd katt. För jag var förbannad, förödmjukad, lurad och så jävla besviken på hela våran historia och hur jag blivit behandlad. Så jag tappade fattningen, men min prestige tillät mig aldrig att ta upp telefonen och ringa igen. Men jag erkänner, jag var så förälskad i honom att jag flera gånger tvivlade på att den här sortens kärlek skulle komma igen. Men jag lät mig inte övervinnas av mitt känslokaos utan försökte sakta, sakta komma igen. Det gick sådär.

En söndagsmorgon i början på april ringde telefonen. Jag fick beskedet om att min far fått en hjärtinfarkt och låg på intensiven. Läget var allvarligt. Beskedet knäckte mig. Jag var så långt ifrån de och kände mig värdelös som dotter. Ännu en gång kände jag mig ensam och önskade många gånger att de inte bodde i Turkiet utan nära mig. Som tur var befann de sig hemma i Västerås hos min morbror när det hände och någon vecka senare fick jag se min far igen. Det gick bra med allt tillslut. Men jag vaknar fortfarande upp mitt i natten och är rädd. Jag blir rädd varje gång jag ser att de ringer och jag älskar de om möjligt ännu mer än innan...

Så kom sommaren. Jag var som vanligt pank eftersom jag aldrig kunnat med pengar. Jag var så black att jag inte ens kunde köpa mat de sista dagarna innan Csn. Men jag brydde mig inte för jag var ändå inte särskilt sugen på att äta. Det enda jag ville nu var att få komma ner till mamma och pappa i Turkiet på obestämd tid. Kanske tills september. Tre långa månader utan mobil och utan klocka. Jag kände mig så less på livet och ville inte ens tänka på kommande höst. Jag ville bara vara ifred, om möjligt ifred från mig själv.

Så kom avresedatumet. Den sjätte juni. Av någon konstig anledning grät jag hela vägen till Landvetter. Och väl på planet hände det som fick bägaren att rinna över. Jag svimmade. Det blev kaos på planet och flyget blev tvungen att landa i München. Jag hörde hur piloten ropade ut i högtalarna att de hade "en ung flicka som mådde dåligt" och ansåg det lägligt att landa. Jag minns att jag tänkte "Du har rätt, jag mår så jävla dåligt". Sen landade flyget och jag blev utburen av en ambulansförare. De körde mig till flygplatsen. Sen ringde jag min mor. Hon blev irriterad och orolig och tyckte väl förmodligen att jag var för mycket. Men jag hann med ett plan och landade i Bodrum på eftermiddagen. Väl där bröt jag ihop i deras famn och vi åkte hem.

Jag stannade i Turkiet i lite över två månader. Det kändes inget speciellt. Jag mådde inte speciellt mycket bättre, snarare blev jag ännu mer förbannad av någon oförklarlig anledning. Jag sprang mycket längs stranden på morgnarna. Sen satte jag mig och tänkte på en brygga med hela havet framför mitt synfält. Veckorna gick och jag började träffa lite vänner. En gnista hopp tändes, men jag visste att det bara var tillfälligt.

Så kom augusti och jag skulle åka hem. Mina föräldrar var oroliga för mig. För jag var oförändrad. Fortfarande jävligt bitter och fortfarande "låg". När vi åkte till flygplatsen mitt i natten satt jag längst fram och var arg. Arg för att jag kände att de "skickade hem" mig, arg på mig själv för att jag tänkte ohälsosamma tankar och arg för att jag blivit likgiltig på så många plan. Jag hade seriöst inga mål. Alls. Tanken på att komma hem till en tom lägenhet gjorde mig vansinnig och när det var dags att säga hejdå så gick jag bara därifrån. Kvar stod mina föräldrar och tittade på mig. De blev ledsna. Och då hatade jag mig ännu mer. Det ska bli skönt att krama om dom för första gången på fem månader igen...

Men vet ni vad? Något konstigt hände. Jag satte in nyckeln till lägenheten i Göteborg och gick in. Sen såg jag mig om. Därefter satte jag mig i soffan och upptäckte en lapp som låg halvt gömd under min matta. "Vafan, och jag som städade så noga" muttrade jag och tog upp lappen. Vet ni vad som stod på lappen? Ingenting. Det var tomt. Ett tomt blad. Och det blev början på en varsam och försiktig vändning för mig. Jag bestämde mig för att börja om. Göra om och göra rätt.

Dagen efter sökte jag extrajobb. Nu var jag fullt övertygad om att klara mig ekonomiskt på egen hand. En gång för alla. Jag var beslutsam över att visa mig själv och alla andra att jag kan. Jag fick jobb ganska omgående på ett lager och rev av i ett rasande tempo. Slet som ett djur för mina pengar och var fullt bestämd över att det här var jobbet jag skulle ha så länge jag pluggade. Det här skulle bli mitt extraknäck, min heder och mitt kvitto på att jag klarar mig själv! Skolan började och jag varvade plugg med jobb, jobb med plugg. Och sakta, sakta började livsgnistan komma tillbaka. Jag anmälde mig till badmintonkorpen och böt gym till ett studentgym. Jag började se över min ekonomi och ställde den tillrätta på egen hand.

Och jag började njuta riktigt oförskämt mycket tids nog. Bland det bästa var också att jag började bli mer social igen- jag fann två nära vänner. Riktiga vänner som jag känner hopp om. Mina helger började kantas av uteliv och dans igen. Men inga killar. Jag var och är fortfarande väldigt avvaktande. Jag vill att nästa ska vara the shit på alla plan nämligen.

Så nu sitter vi här i största förtrolighet den 16 december. Jag tänkte att nu när året ändå börjar lida mot sitt slut så passar det väl bra att sluta snusa och i skrivande stund har jag varit snusfri i sex veckor. Ja, vad ska jag säga. Jag är otroligt stolt över mig själv. Och förundrad. När jag flyttade till Göteborg kände jag inte en själ. Och nu sitter jag här och inser att jag omger mig med människor jag vill vara med, att jag pluggar det jag vill plugga, att jag jobbar för att jag vill jobba och att jag är fri för att jag vill vara det. Att skriva det här gjorde mig väldigt gott- är rörd och glad på samma gång!

Fan vilken jävla brud jag är, alltså! Så stark, så envis, så bra, så värd att älskas! 2010 må ha börjat dåligt, men det slutar med flaggan i topp. Därför att vi alla är vår egen lyckas smed. Jag ser ljuset igen och nu vill jag gå in i 2011 hand i hand med alla jag älskar och skriva nya historier som förhoppningsvis ska kantas av lycka, kärlek, hälsa och välmående.

Så tack.

Tack för allt, 2010!

Förbjuden frukt

Bästa, bästa läsare!
Jag har gett mig in i en liten lek. Något förbjudet och något jävligt spännande. Det är så pass förbjudet att jag inte ens vågar tänka på konsekvenserna. Men det är hett. Hett som fan. Och jag gillar när det är hett för då blir vardagen litet roligare. Ska bli intressant detta...

Ser jag fel eller har du fyra ögon?

Eva, nu tar du det jävligt lugnt...

Inte ett rätt

Det viktigaste är ju en soft personlighet. Oftast syns det på utseendet om man har personlighet. I alla fall på Humanisten. Folk lallar runt i batiktröjor och konstiga frisyrer. Ibland sitter ett gäng och spelar gitarr och sjunger längs korridoren. Då sköljer ett lyckorus över mig och jag vill bara stanna upp och krama om dom. Det händer ofta att kommer jag på mig själv med att vara så obscent nöjd med livet att jag vill slita av mig kläderna och dansa i underkläder med en hårborste som mikrofon i takt till "Hot stuff". Eller dra fram guran och köra en "gammal goding" så folk tappar hakan och ba "alltså shiiiit, vilken lirare". Nu kan jag oturligt nog inte spela gitarr. Men jag kan spela piano och ett spontant scenario som utspelar sig i mitt huvud är hur jag "spontant" släpar in ett piano och spelar en truddelutt. Scenariot får mig att skratta litet. För hur spontant kan det bli med ett piano på 200 pannor?

Mitt liv består av scenarion. Fiktiva sådana. Ett scenario jag minns väl var hur jag såg framför mig att en kille jag tyckte var snygg förut, satt med sina vänner vid ett bord på ett utehak och drinkade. Och så plötsligt slog musiken om till Joe Cockers "You can leave your hat on" och ner kom jag för trappan med mitt entourage. Vi liksom gled ner i takt till musiken och hela stället stannade upp. All fokus var på mig. Jag var het. JÄVLIGT het. Och nonchalant, förstås. Slängde lite med håret och plutade med mina Restylane-läppar. Vände mig om till mitt följe och sa "he wants me" och fortsatte ner till dansgolvet där alla delade på sig likt ett hav. I mitten stod jag och plötsligt började vi köra en erotisk dans som var jävligt inövad, men som såg relativt spontan ut. Och där satt han; vrålkåt, hjälplös och förvirrad. När låten slutade tittade jag på honom och sa: Så att du vet!

Sen log jag brett och lämnade stället i en vit limmo med bubbel.

I wonder what Freud would say about that...

Vi kanske ses på någon spårvagn någonstans

Göteborg. Du har gjort mig till något bättre, någon vackrare. Du har fått mig att lalla runt längs gatorna och sjunga på Håkan för att slutligen sätta mig på en parkbänk och dingla med fötterna. Göteborg. Jag älskar dig så äckligt mycket! Kan du lova mig att aldrig göra mig besviken? Kan du lova mig att jag kommer att bli jävligt lycklig här? För i så fall är jag din för alltid.

Bli inte som jag när du blir stor

Jag är kär i dig. Och snart ska du få veta det.

Det är fint att svära.

Kuken...

Vill kissa på dig.

Jag brukar skratta folk rakt upp i ansiktet. En del av mig njuter att vara bättre än precis alla andra. Usch, jag tröttnade fort den här gången...

Att pröva mina läppar på nån annans.

Jag trodde att jag hade gjort mig av med allt, det där sista. Så hittade jag ett par rader från då och tappade det lite. Hur ska jag någonsin kunna erkänna för mig att det gör ont ibland? Jag har lust att säga till någon att jag längtar. Men så inser jag att tiden borde ha fått mig att känna annat, och håller käften. Jag håller käften och fortsätter att sakna det i smyg.

10 000 meter upp ovanför molnen

Bloody monday.

Jag är grön. Ganska ful färg faktiskt... Jag sitter i min stört stora soffa och har en ispåse på huvudet. Man är inte 18 längre, inser jag. I lördags drack vi rött. Jesu blod, som jag brukar säga. Det var inte genialiskt gjort. Vi tappade det helt. Och nu är det måndag och jag mår fortfarande inget bra i kroppen. Känner mig vidrigt tung i huvudet och mår lite lätt illa. Snart har vi seminarium i skolan och jag är måttligt kåt på den idén. Dock får jag skylla mig själv och pina mig igenom den här dagen. Förhoppningsvis känns det bättre efter ha utfört mitt första pass efter operationen. Har jag sagt att jag ska få tillbaka min tighta kropp igen? Nej, okej, men jag ska det i alla fall. Så får det bli. Vill jag ha något ser jag till att skaffa det, men det visste ni ju sen innan. Okej, nu signar jag ut!

Ha en äckligt bra måndag era kräk.

Här var man more than ok.

Ett tåg till Paris och låta Stockholm va

Jag brukar förlita mig väldigt mycket på Lars eller Håkan när jag känner mig fylld av känslor. Liksom denna lördagsförmiddag när jag gick genom skogen på väg hem. Då fylldes jag av en känsla av frihet och lugn. Jag såg en hund springa emot mig och en liten pojke som sprang efter och ropade "Ludde". Jag fick tag i den lilla terriern och höll honom tills att den söta lilla pojken hann i fatt. Berömde hans söta hund och fick ett "mm tack så mycket" tillbaka. Det gjorde min dag. Kan inte förklara hur, men jag log inombords hela vägen hem.

Sen gick jag förbi Nya Lundenskolan och fick för mig att gå in och lyssna på kidsens musikframträdanden. Räckte fram en 20:a och gick in. Allt var så sött. Jag blev rörd utan att veta varför. Jag ville nästan ge alla en stor kram och förmana de om att inte bli vuxna för snabbt, att aldrig sluta sparka boll eller aldrig låta barnasinnet hamna i skugga för totalt jävla mörker. Jag ville säga åt de att lära sig älska sig själva, liksom förbereda dessa små kids om att vuxenlivet kan vara väldigt jobbigt.

Sen vandrade jag hem, la mig på soffan och lyssnade på Lars. Han får mig alltid lugn och inspirerad.

Så pass inspirerad att jag tände ljus och tog ett bad.

Nu sitter jag här, precis som du.

Det är vitt i Göteborg i dag...

Watch me burn

Nemen hallå eller?!

Hej bloggen. I dag har jag varit skolan. Det var roligt. Sen var jag och åt på Pizza Hut med några klasskompisar. Det var artigt och vänligt. Därefter köpte jag två tofsar á la Maria Montazami och åkte hem...

Okej, vet ni vad jag har tänkt på? Att jag har gått ner mig lite. Jag bryr mig inte lika mycket om att piffa upp mig vilket är synd på sitt vis. För jag saknar uppmärksamheten ibland. Men just nu har jag så mycket "going on in there" att jag inte har någon inspiration över mer än att hålla mig hel och ren, haha! Och när man minst anar det ska man självklart hamna i ett nytt möte med en relativt snygg granne. Ni vet, stå där och "tjöta" i trapphuset i femton år med rufsigt burr och glajjer. Då får vi heller inte förbigå den gigantiska tvättpåsen jag släpade på. Jo man tackar, ja. Varför kan inte såna här möten äga rum när jag är blingad till tänderna, på väg ut i skyhöga klackar och muskort klänning? WHY GOD WHY?!?!?!

Hur som haver har jag gjort bort mig. Jag känner mig alltid bortgjord när jag blir "tagen på sängen" utan att egentligen veta varför. Jag sa förmodligen inget konstigt, men ändå känner jag mig fånig liksom... Fast en insikt i efterhand blir att det troligtvis beror på att jag planerar för mycket. Kan ni liksom förstå att jag inte träffar någon av det motsatta könet just därför att jag vill lägga tid på inredningen hemma och plugget? How bisarre is that? Jag har liksom satt upp en plan på att den här vintern ska jag gå i idé totalt och bara fokusera på mitt och inget annat. Det mest skrämmande är att jag följt det slaviskt under ett halvår nu och har inga planer på att sluta upp med det. Jag känner mig liksom inte särskilt sexuell eller öppen för några nya relationer. Alls.

Jag mår ju bra av det. I detta nu mår jag bra av min tillvaro. Att inte ha någon i mitt liv har gett mig ett inre lugn och så fort jag känner att någon är intresserad avfärdar jag det omedelbart. Det ligger väl en viss rädsla för att nästkommande ska visa sig vara ett lika stort rövhål som den förra tomten var. Förut kunde en del av mig längta dagligen efter "den rätta", men vet ni vad en del av mig längtar efter numera? Helt ärligt... PENGAR! Högar av pengar. Obscena summor på kontot. Jag vill så jävla gärna bli rik! Snuskigt rik... Och jag längtar efter att påbörja vårterminen och känna att min utbildning får en nytändning. När jag ska somna ligger jag och tänker på vad jag ska göra med alla pengar, som att jag redan har dom i handen. Hela min vakna tid går åt att tänka på materiella saker och en vision om lyx. Ibland kan jag bli så disträ att jag missar att gå av bussen. Då brukar jag garva åt mig själv.

Men jag har nog stängt av. Jag är väl där jag önskade att jag var innan, men vet inte hur spännande det faktiskt är att inte hysa några emotionella känslor för någon utan mer för något. Det är märkligt det här med livet, tycker jag. Hur jag förändrats så efter Göteborg. Ännu ett nytt kapitel vars blanka blad ska fyllas. Det här kapitlet hade jag velat fylla med en utförlig beskrivning av min dyra Lotus eller mina klädhögar för miljoner, men inser att det är ett tag kvar tills dess.

Men det gör ingenting.

För den dagen kommer.

Precis som alla andra dagar...

Grattis till mig

Hej.
I skrivande stund sitter jag och väntar på att få bege mig hemåt till Göteborg. "Hem"... Det är konstigt för jag känner mig hemma överallt. Eller så känner jag mig inte hemma någonstans. Som att jag ständigt är på väg. Och slutligen kommer jag hem till en tyst lägenhet. Långt långt ifrån min familj och långt borta från en vän. Jag brukar njuta av tystnaden för att jag måste. Men egentligen saknar jag min familj. Egentligen vill jag vara nära dom. Jag är rädd. Rädd för att förlora dom. Jag är rädd för att telefonen ska ringa som den gjorde den där dagen i april och höra någon säga "sätt dig ner och ta det lugnt. Det har hänt en grej...". När jag fyllde år låg jag i en hytt på ett fartyg och tänkte. Jag tänkte mig ett liv utan er och tappade nästan andan. Sen lovade jag mig själv att aldrig vara längre bort än ett stenkast ifrån mina barn. Jag lovade mig själv att bli en frisk och hälsosam mamma. En mamma som alltid finns där om de skulle behöva mig. Jag lovade mig själv att aldrig släppa taget.

Nu är jag på väg tillbaka igen. Under min vistelse här insåg jag ännu en gång att det är ett avslutat kapitel för mig, att jag gett mig ut på en ny resa med endast mig själv att luta mig emot. Jag känner mig stark. Nu ska jag fortsätta min resa på mitt håll och nästa gång vi ses kommer jag att ligga i min mammas famn och bli bortskämd på kramar och pussar. Älskade familj, ni finns alltid med mig i tankarna. Lämna mig ALDRIG!

Att älska i en Stockholmsmorgon

Jag kikade in på Blondinens blogg och läste till min förfäran att hon och hennes pojkvän gjort slut. Alltså, det här känns så löjligt att erkänna, men när jag läste det hon skrivit blev jag väldigt uppriven inombords. Jag vet precis hur det känns. När man fattat beslutet, när allt nått sitt slut och hur mycket man vill lägga sig ner och få en sista stund ihop, en sista kram, några sista kyssar, ett till "jag älskar dig" och kanske att båda inser att "äsch, vafan vi älskar ju varann! Nu skiter vi i det här och lever lyckliga i alla våra dagar, halleluja, amen!". Jag vet hur det känns att bli lämnad på parkeringen en kall lördagseftermiddag i februari och se hur bilen försvinner ur mitt synfält. Jag vet hur det känns att aldrig mer träffa eller höra av personen något mer sen det ögonblicket. Nej, usch! Idag kom känslorna över mig och vrids om likt knivar i mitt hjärta och min själ. Det var vidrigt.

Min spontana tanke är att blondinbella likt jag själv skulle stänga ute alla och gråta oavbrutet i flera dagar för att sedan lägga ner bloggen och flytta utomlands. Skita i sina ansvar för en stund och bara låta sig själv få vara sårad. Men hon kommer nog att jobba ännu hårdare. Jag gjorde tvärtom. Jag lät mig själv tappa kontrollen känslomässigt och mitt första steg blev att byta telefonnummer och gallra bort 90% av min FB-lista. Jag kände där och då ett stort misslyckande inför alla andra. Jag ville inte att dom skulle känna skadeglädje när jag brann inombords. Den enda jag pratade med oavbrutet under en tid var min vän Donna. Hon var med mig i telefonen i princip hela min vakna tid. Hon hjälpte mig att kämpa på när det kändes som jobbigast.

Sen flyttade jag ur min lägenhet. Slängde allt som han gett mig. Jag var på väg emot något nytt som inte påminde om oss. Och längs den vägen började jag sakta sakta att läka. Två månader i Turkiet gjorde mig gott. När jag kom hem kändes allt mer avlägset. Han tog inte upp någon större del av min tankeverksamhet längre. Men det som har hänt sen den dagen i februari är att jag inte vågar att bli kär igen. Jag är nog kanske inte redo ännu. Jag behöver kanske få lugn och ro, för det var allt annat än lugn och ro på slutet. Det är hemskt när man inte kan lita på varandra... Jag kunde inte.

Så blondinbellis, jag lider med dig. Denna morgon är jag tillbaka några månader i tiden när allt var som värst. Men det bästa är att jag ska göra mig i ordning snart och lämna lägenheten för dagens schema. Och då vet jag att jag kommer att släppa det utan att behöva anstränga mig. Som jag har längtat efter den här dagen, då allt känns avlägset. Min bitterhet är borta och kvar finns en knappt läsbar bild av ditt ansikte i min synvilla.

Jag har läkt nu...

Business woman

Nu har jag halva inne. Håller på att regga mitt företag så jag kan sparka igång med mitt frilansande. Det känns väldigt viktigt! Snart åker jag till Västerås också, då ska det snackas hemsida med en kär vän och sen ska jag faktiskt vara så divig att jag ska skaffa visitkort. Sånadär flashiga visitkort som skulle få Patrick Bateman i American Psycho att klättra på väggarna av vrede. Sen ska jag dela ut dom i "förbifarten" åt höger och vänster. Sen ska jag lägga ner min själ i att göra mig ett namn. Och under tiden ska jag slita vidare med plugget och mitt extrajobb. Sen ska jag vakna upp en vacker dag och bestämma mig för att inte kliva ur sängen för mindre än 50 miljoner. Och för er som inte visste det så vill jag bli rik. Jävligt rik. Jag ska bli det. Det är vad jag vill. Time will show you that I'm right. Men tills vidare sliter jag på. Grattis till mig!

Boobs...

"Dra mig i tuttarna. Hårt. Så att de nästan går av" som Rampling skulle ha sagt.

Hon är speciell, den där Rampling...

Adjö.

Det var faktiskt inget roligt...

Okej, hej!

I skrivande stund är jag kroniskt vansinnig över att mitt sovrum aldrig vill bli klart, trots tappra ansträngningar från min sida! Därför har jag tagit en lång paus och satt mig i min faboulösa soffa för att hämta andan. Nervsammanbrottet är nära och jag har bokstavligen talat räknat upp alla svordomar som finns i mitt breda vokabulär, för att inse att det är till föga nytta. Den ena väggen står fortfarande och gapar "gör om mig, jag är så ful att ett eventuellt one night stand skulle föredra att göra det i köket istället". I like! tänkte jag för en sekund och såg framför mig hur en bredaxlad man med lockigt brunt hår tog sig hän mig djuriskt på mitt köksbord, men kom snabbt på andra tankar när jag faktiskt inser att på köksbordet äter man, och inget annat!

Men nu till en rolig händelse. Minns ni när jag kom hem från Turkiet? Nej, okej, men jag kom hem på en söndag iklädd ett par vulgära träningskläder och munnen i ett rakt sträck med tom blick. Att jag varit nere i solen i två månader och njutit järnet var inget som kunde avläsas i mitt ansikte, jag såg snarare vansinnig ut över att behöva vara hemma. Med bestämda steg (hur bestämt det nu kan se ut när man drar på 200 kg övervikt och femton påsar) styrde jag mina steg från x2000 till taxibilen jag beställt. Det regnade så in i helvete och Göteborg kändes som en utdelad käftsmäll på den som redan ligger. Hur som helst; jag hoppar in i taxibilen efter att ha fått hjälp att placera väskorna. I höjd med Scandinavium vänder sig taxichauffören om och säger:

- Du, är det inte du som hänger på MP?

Och för er som inte vet så är det en nätdejtingsida. Jag började skruva lite på mig och muttrade fram ett "Joooo" varpå taxichauffören spänner ögonen i mig och säger

- Men, känner du inte igen mig? Vi var ju på date förut!

Där och då dog jag långsamt inombords. Fyfan vad pinsamt att jag inte kände igen honom! Hur kunde jag inte känna igen honom? Han kommer tro att jag varit på hundrafemton dejter efter honom! Men vafan, han var ju så blek att det inte direkt är någon man kommer ihåg. Dessutom blir pinsamheten ett faktum när jag inser att han faktiskt ringt och sms:at flera gånger efter att vi träffats, utan att jag svarat. Nu bokstavligen exploderade min rodnad och jag tittade skamset på honom:

- Jo, jag minns dig. Förlåt!

Han vände sig om och tittade allvarligt på vägen och sa med en uns av irritation

- Du, jag ringde dig faktiskt några gånger!

- Mmm... Det gjorde du ja, men jag bad ju om ursäkt. Har inget bra svar att ge dig...

Då anade jag en sarkasm i hans ansiktuttryck och en indikation till ett hånleende när slutligen även han delade ut en käftsmäll (märk sarkasmen)

- Eh, du det gör verkligen ingenting! Du är ju inte jätteviktig för mig. Jag var liksom full när jag ringde dig!

- Aha, gött och jag önskade att jag var detsamma på vår dejt! kontrade jag och tackade Gud för att vi precis svängde upp på min uppfart.

Det blev tyst i bilen, jag räckte fram 200 och log vänligt: Behåll växeln, du.

Sen hoppade jag ut och drog ut mina väskor snabbt som fan och precis när jag ska stänga igen bagageluckan säger fanskapet:

-Du, jag hoppas att du träffar en riktigt ful kille och får riktigt fula ungar. HEJDÅ!

Sen brände han iväg och kvar stod jag och bara gapade. Det var faktiskt inget roligt...

Ett livstecken, tack!

Hej på er!

Jag lyckas uppenbarligen skapa en liten cliff hanger, då mina få, men värdefulla läsare påminner mig om att uppdatera lite oftare. Here is the fact; jag mår bra.

Det har hänt stora saker inom mig. Saker som kanske inte är lika synliga utåt, men som märks inombords. Jag njuter av måndagarna när jag sitter halv sju på spårvagnen på väg till jobbet. När jag ser mig om i spårvagnen ser alla så bistra och trötta ut, som att de redan önskar att det vore helg igen. Så ska det inte vara! Det ska kännas gött att leva även på måndagar! Och det är verkligen första gången jag känner det i min vardag - att det gärna får bli måndag, då jag får jobba, träffa goa människor, gå i skolan och lära mig nya saker, gå förbi ett skyltfönster på vägen hem och finna inspiration till lägenheten eller en sjyst outfit som jag kan kombinera ihop ur min befintliga garderob.

Jag älskar mina vardagskvällar när jag får sitta i min soffa med en kopp te och plugga eller titta på en av mina turkiska serier på datorn. Och jag älskar att spela badminton på onsdagskvällar. Ja, jag njuter till och med av att stå i mörkret och vänta på bussen i 20 minuter efter träningen, längs en enslig väg och bara lyssna till tystnaden och andas in den friska luften. Under mina buss och spårvagnsresor sitter jag och tänker mycket. Inte på det som varit utan på det som komma skall. Ibland tänker jag så mycket att jag missar att gå av, men istället för att gripas av panik känner jag att det inte gör någonting alls. Jag känner mig så fri, så oberoende av någon annan. Det är nästan skrämmande hur allt har utvecklats under dessa få månader. Utåt sätt så tror jag inte att det märks särskilt, men inombords dansar jag salsa och head bangar samtidigt som jag flaxar vilt med armarna. L.Y.C.K.A. på egna premisser!

Det finns absolut ingen i mitt liv. Som jag tidigare nämnt vägrar jag att falla offer för tillfällig bekräftelse igen. Jag klarar mig fint utan falsk närhet och är inte särskilt förtjust över tanken att träffa en ny på ett tag. Vill vara själv och känna luften under vingarna. Jag vill flyga högt och gå på moln. Jag vill slänga mig ut för ett berg och känna pirret i magen. Jag vill vara en del av det vackra som livet erbjuder. Det är fantastiskt. Och jag är så glad för att jag är där jag är idag. Min älskade familj som är så långt borta, men ändå så nära är med mig i tankarna hela tiden. Rädslan för att förlora dom är stor efter pappas hjärtinfarkt och jag förstår min mor bättre nu. Jag har skapat en typ av moderkänslor för dom och att inte ta dom förgivet är samtidigt härligt, men ändå skrämmande därför att det känns som att jag kan förlora dom vilken dag som helst.

Jag tänker på döden ofta och är tacksam för att jag är frisk och har ett skäligt liv och min familj kvar. Nej, hörni. Det känns faktiskt riktigt bra att vara jag just nu och det går INTE att avgöra genom att observera min übersnygga trench coat jag köpte på Zara för 999.95 :- förra veckan. Jag tror att det syns i ögonen...

Drama, drama, drama

Alltzoo... Att allt lyckas hända mig är ganska underförstått så jag skippar försvarstalet och går direkt på nyheterna; jag är nere i Turkiet nu! Om inte hel så ren. Håll i er.

Jag tuppade av på planet. Bokstavligen svimmade vilket i sin tur skapade panik bland flygvärdinnorna som lät planet landa en halvtimme tidigare. I mitt töcken hör jag hur piloten förklarar läget och ber om att om där finns en läkare på planet, omgående kontakta "the cabin crew". Där ligger jag likblek i korridoren och känner hur någon lyfter upp mig och placerar mig i en business class-fotölj. En ganska komisk syn i efterhand, men då var det otäckt. Jag var bokstavligen förlamad i både händer och ben, hade svårt att andas och var yr och illamående. Men att låta ett helt plan landa kändes lite överdrivet, det var dock inget jag kunde insistera på. Väl där står en ambulans och väntar på stollen Lindqvist som vid det här laget bärs ut av en ambulansförare. Jag tittar lite i sidovrån för att se om mannen jag har armarna runt är något att hänga i julgranen, men inser ganska fort att han är över 40 och lutar snabbt mitt huvud emot hans axel och blundar medan jag passerar alla nyfikna ansikten med benen i kors, dinglandes i en tysk och främmande famn. Naaaws...

Hur som haver, det var kul att åka ambulans till flygplatsen, och om än ännu trevligare att genomgå massa tester och få veta att mitt blodtryck var lågt och att jag förmodligen svimmat på grund av stress följt av ett för högt lufttryck. När jag väl satt på en buss till den flygplats jag skulle befinna mig på kunde jag inte låta bli att garva åt mig, åt mitt liv och hur jävla meningslöst allt har varit så länge. Jag tror personligen att detta hände för att jag varit under stor påfrestning under så lång tid utan riktiga rutiner och en osund livsstil. Och inte helt oväntat tyckte jag otroligt synd om mig själv, såklart.

Men hur som haver, here I am baby. Och nu väntar en sommar av lugn och positiv energi som jag girigt ska roffa åt mig av från alla håll och kanter- allt för att lyfta mig själv ur den skit jag befunnit mig i. Igår låg jag på stranden, nästan ensam och bara var. I dag sprang jag längs havet och sänkte solnedgången på en klippa omringad av tystnad. Det var magiskt. Och det var då poeten i mig kom fram igen. Där och då önskade jag att jag hade haft en gitarr. Men i brist på det så lät jag även denna onsdag passera längs horisonten i tystnad.

Jag reste mig upp och vandrade hemåt, tyst och fundersam...

Pappa

Nu tänkte jag skriva om något som jag inte velat prata om på länge. Något hemskt som påverkat mig mer än vad jag trott. Något som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

För inte så längesen fick pappa en hjärtinfarkt. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Det var tidigt på söndagseftermiddagen som min telefon ringde och morbror berättade att de var på väg i ambulans upp till Uppsala. Egentligen kände jag inget speciellt. Fick den där kalla känslan i magen och konstaterade att pappa blivit sjuk, men inget mer. När vi lagt på åkte jag hemåt och längs vägen försökte jag provocera fram känslor, men jag var låst. Jag låste upp dörren till lägenheten, gick in och satte mig på stolen. Sen blev jag sittandes där i flera timmar. Flera tankar uppenbarades framför mina ögon. Så ringde mamma. Hon grät okontrollerat tills hon inte kunde få fram några ord och la på. Då sköljde allt över mig.

Jag blev arg, ledsen, rädd och frustrerad på en och samma gång. Kände mig vidrig som satt kvar i Göteborg medan pappa låg på intensiven i Uppsala. Kände mig än en gång som en dålig dotter, otillräcklig och en riktig besvikelse i många avseenden. Vi blev alla påminda om att vi tar livet för givet i många avseenden. Jag vet att mina föräldrar inte kommer vara i livet för alltid, men det är för tidigt nu! Så tänker jag på de som förlorat sina föräldrar i ung ålder och inser att jag ska vara jävligt tacksam som fortfarande har de kvar.

Min lilla familj, jag älskar er så förbannat, äckligt mycket och är rädd om er alla! Ni är det enda jag har. Jag är livrädd för att förlora någon av er och lovar att jag ska vara ännu mer rädd om er! Vill att ni ska vara stolta över mig och vill att ni ska se att jag lyckas göra något av livet och må bra! Vet att jag har varit jobbig i vissa avseenden, att jag gjort er ledsna och besvikna, men jag lär mig också av mina misstag. Nu försöker jag göra rätt för mig så gott det går och ibland snubblar jag och slår mig. Då är ni alltid där och hjälper mig upp igen. Tack för det.

Pappa, ditt älskvärda pucko! Jag är arg på dig för att du fortsätter med rökningen, men å andra sidan har ni aldrig lyssnat på mig. Men det handlar väl om att ni tror att ni vet bäst, fast ibland gör ni inte det. Ibland är till och med jag mer logisk. Vem har jag att tacka för min vishet då? Tja, det är väl livet som har läxat upp mig rätt ordentligt stundtals. Och hur mycket jag än önskar att vissa saker aldrig upplevts är jag fortfarande tacksam för att det hände. Det förde mig närmare mig själv och på ett sätt er också.

Bara några timmar kvar...

I don't feel like dancing

I dag är en ganska komisk dag för mig. Slutet på kapitlet är väldigt nära och snart sitter jag på planet ner till något nytt, men ändå ett bekant ansikte. Det är svårt att förklara, men där nere känner jag mig alltid så rofylld. Jag får så mycket av att sitta och titta ut emot havet och bara vara. Det känns som att jag den senaste tiden enbart andats för denna söndag, som att jag kommer bli omplåstrad och börja läka sekunden efter jag lämnat marken. Konstig känsla. För mig tillbaka till mina barndoms år då jag bokstavligen levde för somrarna. Nu är jag i exakt samma känsla. Det var längesen jag längtat så här mycket. Jag kommer att må bättre efter denna sommar. När jag kommer hem ska jag vara läkt och ha energi åt att fortsätta i rak kurs framåt, mot mina mål som tidigare varit så tydliga, men som i skrivande stund blandats in i ett virvarr av tankar och känslor. Jag har saknat den gamla Denise. Hon kändes tryggare.

Jag saknar er så himla mycket mamma, pappa, mormor!!!!! Det första jag ska göra är att gråta sönder mig mot mammas axel och somna i hennes knä i bilen medan hon stryker mig över pannan och säger att hon älskar mig. Sen ska jag skälla ut pappa för att han slarvat med rökningen och därefter ska jag slänga mig i armarna på den människan som älskar mig mest; mormor! Och sen ska jag vara barn för en sommar igen, långt ifrån en massa måsten och onödiga människor. Vi ska vara en familj igen. Snart, snart, snart...!

Sevou plez

Hej era monster!

Jag inser med ens att jag hållit käften alldeles för länge. Så utan vidare väsen tänkte jag kika in lite snabbt och ge er senaste informationen:

Jag mår skit.

Ja, du läste rätt.

Mår som en överkörd kompis, om jag ska fördjupa mig i känslan. Anledningen är enkel; det har varit lite mycket nu. Och Denise behöver gå en kurs i hur man hanterar motgångar om hon ska överleva de kommande åren. Märk väl hur jag talar i tredje person. Det gör bara folk som lider av storhetsvansinne...

Hur som haver, på söndag åker jag ner till familjen. Det var längesen jag längtade ner så här mycket! Jag håller på att fixa det sista innan jag tar semester ett tag och inser att det senaste halvåret har varit lite utav en katastrof inombords. Vad fan håller jag på med? Och ännu viktigare; vad fan glor jag på?!?!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; FAN VAD GÖTT DET SKA BLI MED VAKASYON!! Och när jag kommer hem, ska jag vara läkt. Allt annat är orimligt. Jag måste hitta motivationen och finns inte den på flygplanet, jag då hoppar jag fallskärm och hoppas att den aldrig vecklas ut.

Sen ska ni veta det också, att jag är expert på att tycka synd om mig själv. Ni vet, jag kan sitta och titta in i en vägg i timmar och sura och gråta krokodiltårar för att jag tycker att jag "förtjänar bättre". I själva verket gör jag nog inte det, eftersom man måste jobba för det man vill ha, och det har jag väl inte gjort helhjärtat, påminner mest om en hal ål som bara glider med längs diskbänken. Det är därför jag flyr fältet ett tag. Vill inte se eller vara en del av fester, sömnlösa nätter, fylla och tillfällig bekräftelse. Jag vill vara ifred och tänka ut hur nästa kapitel ska se ut.

För mig blir det nyår när jag kommer tillbaka, för det här är inte riktigt jag. Jag har varit någon annan alldeles för länge för mitt eget bästa!

Hajder.

Han heter Glenn och hon heter Glenn

Hej på dig ditt gröna ansikte.

Jag hade en sjukt rolig kväll igår. Tror jag skrattade så att jag nästan kissade på mig. Det var frysväskor, ett roligt försvarstal, folk som ramlade på roumpan, Emilia som blev larvig och började se dubbelt, och en jävla massa annat. Fast den larvigaste av dom alla var nog jag. Ja, jag var så larvig att någon fick för sig att smälla till mig rätt på käften kvart i fyra. Puckon det finns alltså... Och ni som känner mig vet att jag har tendens till att låta mitt dåliga humör gå ut över andra, så jag tyckte att det passade sig alldeles ypperligt att snäsa av Thomas och skälla ut taxichauffören som ville att jag skulle betala 200 spänn upp till Lunden från Avenyn. Sen när jag väl kom hem minns jag att jag var arg på något men jag minns inte vad. Så jag hade minsann tydligt visat mitt statement genom att somna med armarna i kors, haha... När jag vaknade upp och såg mina sms som skickats fick jag dåligt samvete och bad om ursäkt till den manliga bekanta som jag kallat för h**a utan någon speciell anledning och därefter fick T också ett förlåttal som han köpte helt och hållet (tänk vad lindrik man kan komma undan ibland, alltså) och nu ska jag käka pirre!

Okej? Hajda, hajda!

Roligaste i dag

Hej bloggis!

Jag har som vanligt gjort en "dagens observation" och konstaterat att killar är bra roliga. Eller förlåt mig, män. Vuxna män. Män som är närmare 30-strecket, alltså. Min killkompis höll på att köra av vägen på väg hem från spåret. Förklaringen är väldigt simpel. Han fick nämligen ett sms från sin polare som skrev något i stil med "Vafan, visa lite hänsyn du vet att det är ett känsligt läge, man blir fan sårad fattar du väl...".

Och rent impulsivt såg jag scenariot framför mig hur T släpat hem hans tjej efter krogen och "råkat" haft sex med henne för att dagen efter sen få dåligt samvete och erkänna att han gjort bort sig. Klart det är känsligt läge om man ligger med kompisens partner liksom...

Men nej, det var inte där skon klämde. Jag tittade på T efter att fått läst sms:et, med en bekymrad rynka i pannan och frågade lite försiktigt "what's all the fuss about, dude?" varpå han suckade högt och svarade

"Han är förbannad för att AIK förlorade förra veckan och när jag pikade honom för det blev han skitsur och har inte svarat i telefon på hela veckan när jag ringt"

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!! Jag avlider!!! AIK förlorade liksom, HAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Grabbsen som aldrig lyfter ett finger för kvinnor, som saknar samvete när det gäller otrohet, som knappt bryr sig när det tar slut eller om tjejen hotar med att dra, men som bokstavligt talat överväger att söka psykologisk hjälp när favoritlaget förlorar en match. I wonder what Freud would say about that...

Samlag, 500 kronor. Vi accepterar kortbetalning.

I dag har jag haft en föreläsning och pratat prostitution med likasinnade själar. Missförstå mig rätt nu, jag är inte ute efter extraknäck. Har nämligen bostadsbidrag, men däremot finns där risk att du sätter eftermiddagskaffet i halsen om du fortsätter några rader ner, så jag varnar dig. Men detta måste ut i cyberrymden.

Ända fram tills i dag har jag alltid svarat "jag är emot prostitution, det är så hemskt att det faktiskt finns människor som säljer sin kropp för pengar" som en liten nickedocka. Därför att det är det som förväntas av mig som skattebetalande medborgare.

Därför tycker jag att det är lite komiskt att jag lämnade ut mig till en person som jag inte känner, med ett statement som kan få ett helt parlament att rasa i förargelse, och tidningstryckerierna att jobba för fulla muggar. Nu är ju jag inte en offentlig person (än), så detta skulle likväl kunnat stannat mellan fyra väggar om jag nu inte var en provokatör ut i fingerspetsarna.

Men nej, jag förstår egentligen inte förskräckelsen över prostitution. Sen vill jag poängtera att jag tycker att det är hemskt att det finns människor som tvingas till det mot sin vilja. Men det är en annan sak. Det jag däremot inte tycker klingar fel (eller borde klinga fel) är om man skulle söka på Eniro och få upp ett företag som heter "Sofias Smek och Lust". Ponera på att denna Sofia faktiskt har ett genuint intresse för sex och anser sig vara talangfull inom det. Ska inte hon då kunna få tjäna pengar på det utan att få hela samhället emot sig? Det är lättförtjänta pengar då sex alltid efterfrågas och hon kan själv välja vem hon vill tacka ja till, betala skatt och leva sitt liv som vilken företagare som helst.

Egentligen, varför inte? Det enda hindret är ju samhället som satt upp riktlinjer och regler om vad som är accepterat och inte. Hade vi haft en mer tolerant syn på sex och inte haft tydliga skillnader mellan genus och sexualitet så kan jag lova er att var och varannan, kvinna som man hade kunnat tänka sig att sälja sexuella tjänster. Inga konstigheter.

Men sånt här pratar man inte högt om. Såklart. På vägen hem frågade jag mig själv om jag hade kunnat tänka mig att prostituera mig. Då blev det en helt annan grej. Sen försökte jag se ett samhälle framför mig enligt ovanstående och då erkände jag motvilligt att "då hade det inte varit helt omöjligt vid sidan av studierna eller som en hobby. Kanske... Alltså om det var en talang jag besatt och trivdes med att göra så ja, inte omöjligt".

Sen skämdes jag så mycket att rodnaden riktigt hotade med att explodera över hela min kropp. Där satt jag på spårvagn 7 och provocerade mig själv till den grad att jag själv förvånades över vad jag är kapabel till om bara samhället var mer förlåtande. Och innan jag vet ordet av vänder jag mig om till grannen i sätet bredvid och frågar:

- Du, vad tycker du om prostitution?

Tjejen med det brunlockiga håret tittar förvånat på mig, ler lite osäkert och svarar med rak och säker stämma (som om hon aldrig varit mer säker på sin sak)

- Jag är helt emot det och tycker att det är fördjävligt att det faktiskt finns de som säljer sin kropp för pengar. Det värsta är de som gör det på eget initiativ!

Och likt en nickedocka nickar jag instämmande med ett bekymrat uttryck i pannan och hör mig själv svara

- Ja, usch. Fördjävligt är vad det är. Fy fan, alltså. Usch... Mmm!

Tulon mellan benen... eh va? JA DU VET VAD JAG MENAR!

Och appropå mellan benen. Det går fort i hockey ska ni veta, kära läsare. Jag måste ju få erkänna att en vakasyon är på sin plats då jag behöver andas lite. Ni vet ge energi, ta energi. Mina sista tre veckor här hemma ska vara fuckin fab- sen blir det glassa i värmen hela sommaren. Och när jag åter landar på svensk mark ska jag göra det med en killerbränna, en killerbody då jag mer eller mindre skrivit in mig på fat camp, och bara vara allmänt underbar. Men just nu skiter jag i allt. Kör bara kör, smutsar runt och är inte mer seriös än vad nöden kräver. Blisabrasaaa!!

Luddigt inlägg, jag låter hög. Men det är jag inte. Jag är LÅG!

HEHEHEHEHEAHHAAHAHAHAH...fan!

Should I stay or should I go?

Alltid samma dilemma när chicksen vaknar upp på bortaplan. Should I stay or should I go? Om killen säger "gör som du vill" betyder det "stick! jag ringer när det är dags igen". Om killen däremot säger "stanna du" betyder det "okej, en gång till, men sen får du faktiskt gå". Säger han "jag ska iväg och käka med en kompis om 20 minuter" så menar han "jag hade lika gärna kunnat slaktat en plastpåse, din torra fan" och ja.... då är det nog dags att börja tänka på refrängen ;)

Fuck.

Det var på f***håret att jag hann deklarera i dag och jag är sååå glad för det. Annars är jag mest låg. Går runt och tycker synd om mig själv och tror att jag har hela Göteborg emot mig. Med jämna mellanrum får jag gråtattacker och då tycker jag extra synd om mig själv. Men förmodligen ser jag bara rolig ut när jag går runt och snyftar för mig själv i min lägenhet. Nej, i dag har varit en tragisk dag. Så blir det när man släpper ner ridån och visar sin nakna själ för sig själv. Man blir fan i mig mörkrädd. Vad håller jag på med? Blir förbannad på mig själv för att jag inte orkar något, för att jag prioriterar fel saker just nu och framförallt för att jag mer eller mindre stängt av mina känslor under en för lång period. Att vara likgiltig är tydligen inget bra sätt att komma vidare på, inte om man heter Denise i alla fall. För nu haglar allt som jag förbisett över mig och jag känner mig mer levande än någonsin. Ja, det är ett enda stort känslokaos i min kropp.

Men jag är lite stolt över mig själv ändå för dagens prestationer. Det var längesen jag var så beslutsam över att fullfölja min dagsplanering och det inger en liten, liten känsla av att jag inte har tappat tråden helt. Nu ska jag ta tag i mig själv, försöka komma igen så snabbt som möjligt och bli lika hungrig på livet som jag varit tidigare. Första steget blir i morgon att gå till skolan och faktiskt vara närvarande med hela hjärnverksamheten. För det finns lite att ta igen. Ja, det gör det. En dag i taget.

Alla ska veta var de hör hemma!

<--- Älskling, i kväll vill jag vara överst ;)

Vet ni vad jag stör mig på? Alltså verkligen stör mig på till den grad att jag skulle kunna hoppa sönder ett huvud emot en trottoarkant och sen gå och köpa en glass?

Okej, jag säger det rakt ut. Grabbs som får tjejer att känna sig som ett stycke. Och tjejer som finner sig i det. Men framför allt stör jag mig på grabbsen. Alltså, vad tror dom? Att vi inte pissar på dom lika mycket tillbaka? För det gör vi. Eller i alla fall jag. Och i skrivande stund är jag på det humöret. Det blir lite Grynet "ta ingen skit" inlägg över detta, men jag måste få detta sagt innan jag börjar klättra på mina väggar.

Killar är i regel ganska enkla eller hur? Vilket innebär att vi kvinnor framstår som komplicerade. Och det är vi också. Men det finns en falang av kvinnofolket som kan kategoriseras som det jag kallar "sättapågeentjugaskickahem". Ni vet typen som inte har någon självrespekt, som springer så fort han ringer på fyllan och vill ha ett hål att doppa aset i, som finner sig i att dela honom med femton andra, som gråter sig till sömns om nätterna av förtvivlan och undrar varför han inte vill ha ett förhållande...

SLUTA MED DET!!!!! Ärligt talat. Jag kan knappt prata med mina tjejkompisar längre då de fortfarande är kvar där vi alla en gång börjat. Det vill säga i det stadiet där vi känner för mycket. Där vi tänker för mycket. Och så får vi ont i magen och blir besatta. Sen börjar vi banta och går på krogen varje helg för att "hålla koll", när vi egentligen inte ens är sugna. Och vad får vi för det? Absolut INGENTING. Förutom att vi blir förnedrade, skrattade åt, och kanske det allra värsta, att folk tycker synd om oss! Jo men det är faktiskt sant. Folk gör det. Du vet, jag kan befinna mig i en miljö där jag vet att tjejen är upp över öronen förälskad i killen som står i baren och bjuder en annan brud på drinkar (detta är kvällens fångst, han har förmodligen stått och filat på geväret, det vill säga hans minimala pojksnopp, hela förmiddagen).

Ett spontant scenario som uppenbaras framför mina ögon är ett gäng kåta rosa skjort-grabbar med långt hår och Mc'donald's M i pannan, som står inburade i en hage och laddar för att grindarna ska öppnas. Ni vet, de står och frustar och slänger med håret likt en epilleptiker medan de tar sig på könet och scannar av området efter det saftigaste köttet att sätta tänderna i. Och utanför går tjejerna med blommor i sitt hår iklädda små korta klänningar med en picknikkorg på armen där det ligger kondomer. Jo för ikväll ska det liggas ja! Jo, jo! Men först måste vi få vår dos av falsk romantik, annars blir det inget. Du vet, det ska drickas vin, tjejen ska prata om sina visioner och drömmar, medan killen inget hellre vill än att ta av sig strumporna, stoppa dom i munnen på henne och slakta henne för kung och fosterland!

Vi vet ju allt det här. Men hur kommer det sig att så många ändå sitter över lunchen med väninnan och beklagar sig för att han bara ringer när han är full? När jag ofrivilligt hör sådana samtal vill jag bara gå fram till sällskapet och väsa "din dumma kossa, så går det när man delar ut glasspinnar gratis till höger och till vänster. Då vill ingen köpa glassbilen! Shises woman, du borde läsa marknadsföring, det hör ju jag det!". Men jag håller käften. Därför att dela med sig av sin egen teknik till en labil tjejpolare som tänker begå självmord vilken dag som helst, är lika förödande som att försöka lära Linda Rosing att sova på mage. Det vill säga dömt att misslyckas...

Men jag då? Är jag så jävla käck och medveten som jag framställer mig själv? OH JA! Alltså, om vi säger såhär; det var längesen jag lät någon rucka på min självrespekt eller få mig att känna mig utnyttjad. Med risk för att låta som en narcissist så vill jag påstå att jag har blivit för medveten om vem jag är, vilket i sin tur innebär att jag anser mig kunna handplocka ur den bättre fruktskålen medan ni andra får nöja er med ruttna bananer. Och det har jag mig själv att tacka för. Och den som får privilegiet att omge sig med min närhet är under granskning och prövning tills dess att jag känner den ljuva eftersmaken och vågar släppa på spacet. För space, det vill säga distans i detta sammanhang, är nog ganska viktigt för den psykiska hälsan när det kommer till relationer. Känns rätt gött att veta hur mycket tid man spar genom att skita fris bee's medan det finns folk som går och grubblar dagarna i ända! Och ja, i början var det inte medfött, men nu faller det sig naturligt. Halleluja, amen.

Sist men inte minst (för jag märker att jag är på väg att skriva en best seller i den ultimata handboken för överlevnad): fler kvinnor borde utnyttja sin hjärna och omvandla självömkan till något jag så fint benämnt "en kvinnas list". Tro mig, den funkar hela tiden. Även om den inte nödvändigtvis behöver skada killen så gynnar den oss.

Snälla, rara flickebarn där ute! Om ni någon gång läser detta så tro för faaan på var enda ord jag säger och det allra viktigaste; GÖR SOM JAG SÄGER!!!!

Don't let them get you, Jonas!

Jag brukar älska dig i smyg

Jag sitter på min säng med benen i kors och laddar mentalt inför morgondagens sista ryck i gamla lyan. Jag ska nämligen flyttstäda. Städa bort alla spår från mig och städa bort alla minnen jag hunnit skapa där. Mestadels har det varit kärlek, men på slutet var det mycket ångest och tårar. Den där lägenheten kommer att vara speciell för mig och jag är övertygad om att jag stundtals kommer att tänka på den. Jag minns tillbaka till första kvällen, när jag låg i soffan omringad av mina flyttlådor och undrade hur mitt liv skulle se ut om ett år. Snart har det gått ett år och fan vad bra det blev då! Men där och då kände jag inte en käft och det var med skräckblandad förtjusning som jag faktiskt insåg att jag hade flyttat långt, långt bort. Sen ringde jag Malin, min närmaste och grät som en stucken gris. Sa att jag var rädd för att misslyckas, rädd för att jag valt fel stad. Rädd för att komma hem med svansen mellan benen igen och erkänna mig besegrad av alla som inte trodde att jag skulle fixa detta. Sen gick jag och köpte en pizza, satte mig på balkongen, tände en cigg och sänkte solnedgången.

Därifrån kära vänner hände en del saker längs vägen. Jag blev kär. Så jävla kär. Och sen blev jag rövknullad och kastad i soporna. Och sen lovade jag mig själv att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen. Vi håller tummarna för det.

Jag hatar dig...

Sex med en främmande kille

Jag är på väg in i en kreativ dimma, en period som kantas av sex, alkohol och cigaretter. Typ. Men om vi ska vara allvarliga för en stund så vill jag inget hellre än att ta på mig mina vita Converse. gå ut i regnet och dra dem längs lervällingen som råder utanför mitt fönster, i min Håkan-hatt. Sen vill jag att solen ska titta fram så jag kan gå och köpa mig en gitarr och ett paket Marlboro. Därefter vill jag sätta mig vid vattnet och dra fingrarna längs gitarrsträngarna och skapa musik.

Problemet är dock att jag inte har en gitarr. Men jag har ett par vita Converse. Så om vi skiter i gitarren, gör om ovanstående men i stället styr stegen emot Ritz uteservering och torkar rent skorna på en rosa skjort-killes sviiiindyra Filippa K-skjorta som kostade ungefär huuuuur mycket som helst? Tänk vad förvånad han skulle bli...

Vi säger så, så länge.

Woop woop!

Handlar om obesvarad kärlek

Hej.

Eller vänta nu, har vi setts förr? Klart vi har. Vi har ju mer eller mindre varit i dialog med varandra från och till under fyra års tid. Fast på mina villkor. Därför ibland har jag hatat tanken på att dela med mig av min sårbarhet till er. Denna Lee som har kommit att bli mitt alterego har i många avseenden varit bra, speciellt vid tillfällen då jag varit bitter och övervägt att stoppa händerna i köttkvarnen. Då har hon kunnat avlett er uppmärksamhet till något så ytligt som "dagens fantasilösa outfit" eller "kvällens o.n.s.". Exakt så har jag manipulerat er läsare. Och exakt längs den vägen tänker jag fortsätta. Ni vet sen tidigare att jag är en frispråkig kvinna och har fått mycket ris och ros för det. Arga mail, samtal och syrliga kommentarer från både kända och okända ansikten har under årens lopp konfronterat, ifrågasatt, hissat eller dissat mig, så därför tänker jag förtydliga detta en gång för alla; det här är mitt forum. Vill jag skriva om snoppar och vaginor, dra obscena paralleller mellan livet och människan som får känsliga läsare att sätta morgonkaffet i halsen, så gör jag det. Passar det inte så kan man exempelvis läsa andra genialiska bloggar som förtjänar att ta emot ett Pulitzerpris, t.ex. www.kanal5.se/lindarosing. Sen ska ni veta det, mina kaffebönor att ni är JÄVLIGT välkomna tillbaka in i värmen! Låt oss fortsätta där vi slutade. Men vi gör det på mitt vis, va?