Att lära känna mellan raderna.

Jag fick ett vackert samtal som fick mig att vilja blunda för hindret som jag själv släpat fram och placerat framför mitt självförtroende. Jag tror inte att att jag kan. Men egentligen vet jag att jag kan leverera, att jag skulle kunna skriva en mästerlig uppsats. Av någon anledning vill jag att någon ska ge mig en bra anledning till varför jag skulle fatta pennan och inte fördriva mina dagar med att fundera. Jag tycker om att fundera. Har inga problem med att ligga i timmar i soffan och titta upp i taket och drömma mig bort. Men när du ringde och berättade för mig att du efter 20 år äntligen skakat om dig själv och packat väskan för att bege dig ut på en resa med dig själv så hände något med mig; allt lossnade. Jag fick plötsligt en anledning att fatta pennan och producera akademiska meningskonstruktioner jag knappt själv förstår. Du gav mig en jävligt bra anledning att åter börja tro på att jag kan göra vad jag vill, att jag kan få allt jag vill bara jag bestämmer mig.

Nu ska du göra något du aldrig gjort innan. Du har börjat din förändring. Den här gången tror jag på dig. Du har gett mig en anledning att vara stolt över dig. För det är jag. Desto viktigare för oss är att du börjar vinna respekt av mig och kanske jag hos dig också. För idag insåg jag att du för första gången på 25 år erkänner att du börjar lära känna mig fast på avstånd. Och kanske det coolaste av allt; du verkar gilla mig.

När jag började skriva min blogg trodde jag aldrig att du skulle läsa. Än mindre att du skulle förstå innehållet. Jag trodde aldrig att vi hade en chans du och jag. Men idag föddes ett litet litet hopp hos mig. Det känns som att du börjar förstå poängen med mig. Det här är jag på gott och på ont. Men mest på gott om du frågar mig. Det känns som att du börjat tycka detsamma.

Har ni tänkt på att vi ofta tenderar att bli upprörda när vi i möten och relationer med andra kommer till insikt med att personen framför dig inte ser dig för den du är? Det är fel. Personen ser dig, men ni delar inte samma upplevelse. Ingen kan dela en identisk upplevelse tillsammans. Upplevelser är individuella. De kan likna varandra, men de är inte identiska. När vi ser på upplevelse som begrepp ur ovanstående perspektiv så förstår jag varför vi blir frustrerade. Vi förväntar oss att andra ska uppleva och känna det vi vill förmedla och det vi känner för oss själva som person. Därför har jag valt att sudda ut ordet "likasinnad" ur mitt vokabulär. Istället talar jag i termer som "närasinnad" som jag gett en innebörd: vi delar inte samma upplevelser, men vi gillar det vi hör och lyssnar gärna lite till.

Med detta sagt och sett ur detta perspektiv så känner jag mig väldigt hedrad över att du försöker lära känna mig på riktigt. Att mina texter väcker känslor hos dig. Att du grät över min kärleksförklaring till en person jag satt på en pedestal, att du skrattat högt åt mina anekdoter eller att du suttit och funderat över riktigheten i mina reflektioner. Men framförallt att du förstår att jag bär på så mycket känslor, att hela jag utgörs av detta. Jag tror du börjar förstå att jag inte är kall som du alltid påpekat. Och att jag har obeskrivliga proportioner känslor för dig och vår relation.

Jag tror att jag började älska ord och skrivandets oförklarliga konst för att det sedan barnsben antingen lugnat mig eller fått mig i extas. Men mest älskar jag att skriva därför att ord ibland inte smakar lika gott på tungan. Jag har fått för mig att hela grejen med Denise Lindqvist och hennes person gör sig bäst på papper och inte live. Det har visat sig att det till viss del stämmer. Jag skriver och sedan ses vi och talar om och kring det. Ibland får jag stå till svars för att jag målar utanför kanterna, att jag är för utlämnande. Men jag tycker inte det. Allt som produceras här är mitt material, i mitt forum och författas utefter mina lagar och regler. Det här är mitt space.

Och när jag nu inser att detta forum kommit att bli en startbana för att en person som varit i mitt liv i 25 år, faktiskt vill lära känna mig på riktigt så är jag väldigt glad över att jag aldrig slutade skriva. Idag när du sträckte ut din hand, en hand jag aldrig riktigt varit säker på att jag vågat hålla, så inser jag att jag nog också är redo att lära känna dig. Det hade varit så spännande att kunna göra allt det vi aldrig gjort på riktigt. Jag har faktiskt många gånger undrat hur det skulle vara att dyka under ytan med dig och simma emot djupet. Jag är nyfiken på ditt djup. Men jag har inte vågat eftersom du aldrig vågat.

Jag tror att dagen jag aldrig trodde skulle komma är här nu. Jag låser upp dörren till mig hem. I hallen står ett par skor. Jag känner igen dessa och drar efter andan. Vi har varandras nycklar. Nycklar vi aldrig använt. Vi har bara stått och slängt käft vid dörren hittills. Jag tänder hallampan och går med försiktiga steg in i köket. Där sitter en välbekant ryggtavla och dricker kaffe. Jag studerar det långa blonda håret som är uppsatt i en tofs. På bordet står två koppar. En är fylld och den andra är tom.

Hon sträcker sig efter termosen och fyller koppen. Jag känner att värmen och kärleken sprider sig i varje ven. Plötsligt vänder hon på huvudet och tittar på mig. Kanske är hon fylld av ånger, kanske är hon nervös. Kanske hade hon just gråtit över spilld mjölk som jag så många gånger gjort varje gång jag konstaterat att vi varit för upptagna med att tycka saker som egentligen inte borde ha spelat någon roll. Vi har varit för fokuserade på framtiden, på det som varit och inte nuet. Jag sätter mig mitt emot henne. Hon tar fram ett kort på oss tre. Jag är fem år gammal och de är unga. Jag vandrar med fingrarna över en ram som med glas och papp förseglat tre personers kärlek till varandra. Värmen blossar upp i kinderna. Hon tittar på mig och säger:

Vem är Denise Lindqvist?

Det är en ung kvinna som aldrig trodde att du skulle fråga. Ett äkta och vackert möte mellan en mor och en dotter har just börjat. Ett möte fyllt av frågor och nyfikenhet blandat med besvikelse som börjat lukta i en visuell träningsväska. Det är en kärleksförklaring som bäst tar sig i uttryck med en så simpel sak som viljan att lära känna varandra på riktigt. Det handlar om rädslan över att tiden kanske hinner före och att man aldrig hann. Men mest av allt handlar det om en mor och en dotter som gått och varit rädda för att prata om känslor med varandra. Tack för att du började.

Tack för att du började genom att lära känna mig mellan raderna...

Till alla som någonsin tagit en walk of shame.

En liten reflektion såhär på kvällskvisten;

Ah, hej bay de veyyy!
Hur kommer det sig för övrigt att jag tenderar att bli så speedad att jag nästan går åt, efter ett träningspass? Jag blir oftast lite full i skratt och får lust att hitta på något busigt. Ikväll är en sådan kväll. På spårvagnen hem satt jag och fnissade lite för mig själv. Tog upp telefonen och låtsades att jag skrattade åt någon "modell för en dag-bild"(ni vet klassikern? Spegelbilden! Man stödjer hakan mot händerna och tittar lite drömskt in i kameran. Hundra spänn på att fotografen i redigeringsprocessen blev sugen på att photoshopa dit ett äpple i gapet så att man ser ut som en tvättäkta julegrojs färdig att serveras!) som någon lagt ut på Facebook när jag i själva verket skrattade åt absolut precis ingenting.

Nu över till min reflektion. Har ni tänkt på folks miner när man möter dessa en lördag morgon? Jo såhär brukar det se ut:

Tjejerna går med blicken ner i marken, håret står kvart i åtta och sminket sitter nere vid fotknölarna. Klackarna som de så kaxigt trippat fram på för bara några timmar sedan sitter som en betongklump på fötterna och man kan nästan höra hur personen i fråga tänker: FAN, vad uppenbart det är att jag inte sovit hemma! FAN vad uppenbart det är att jag inte sovit över huvudtaget! FAAAAAAN vad uppenbart det är att jag tycker att det här är ungefär hur pinsamt som helst!

Missförstå mig rätt, givetvis har vi alla rätt till att stilla köttets lustar. Jag menar, har man ett svenskt personnummer, betalar skatt och deklarerar så är det inget snack om saken; det är allemansrätten på den!

Men. Det blir ganska jobbigt för de som faktiskt bara lånat soffan hos en kompis. Alla, exakt alla som vistas ute innan klockan tio en lördag/söndag morgon blir stämplade med den visuella "walk of shame"stämpeln och detta med omedelbar verkan.

Därför var jag så glad över att jag redan under kvällens första halva slopade mina höga klackar och lånade min kära väninnas rosa jympaskor, som jag gick runt med inne på en trevlig krog och bara njöt. Folk tittade på min outfit, sedan på mina skor, tillbaka på min festliga outfit igen och kliade sig i huvudet. Ekvationen gick inte riktigt ihop. Någon tog mod till sig och frågade mig försynt hur jag tänkte när jag valde kläder för kvällen. Jag tittade oförstående på karlsloken. Vad menade han? Tyckte han inte att ett par chockrosa Asics gjorde sig rättvisa till svarta strumpyxor och en kort svart tunika?! Mitt svar blev; Jag ville kompromissa mellan komfort och flärd. Jag tänker Italien möter "Ensam mamma söker" med inslag av Afrikas heta savanner. Är du med i tänket?

Han var inte med i tänket. Desto roligare var det att se folks miner när jag halv tio på morgonen vandrade mot 60-bussen med en toast i ena handen och en kaffe i andra. I min klassiska rock med päls, i mina glammiga lockar som inte hunnit lägga sig, med en trevlig väska som dansade på armen och i de rosa jympaskorna, passerade jag en hel drös med tjejer i höga klackar och ett gäng killar som såg ut att ha stoppat håret i ett eluttag. Jag såg hur alla fashionistor rynkade på ögonbrynen och förmodligen tänkte "Herregud hur kan man gå ut på krogen i jympaskor??? Vem följde hon med hem egentligen?? Och ännu viktigare; Hur många promille hade snubben i kroppen?!?!?!". Och grabbarna som drog på mungiporna och kan ha tänkt något i stil med "vilket jävla original!". Oavsett vad så var frågetecknet ett faktum där vi alla stod och väntade på att få åka hem. Vart kom det här förtjusande puckot från för tillställning egentligen? Är hon en i gänget eller i vilken kategori ska vi placera henne?

Det var en morgon i november. Jag speglade mig i skyltfönstret medan jag väntade på bussen och log brett. Vickade lite på tårna och fnissade till. Jag skriver till alla er som någonsin tagit en walk of shame. Det här är en text skriven i syfte att belysa hur roligt det är att få ett kvitto på hur hela samhället genomsyras av förutfattade meningar och generaliseringar. Men den morgonen vann jag över Göteborg. För ingen kunde för sitt liv räkna ut vart jag hade varit och vad jag hade gjort. Kanske lånade jag soffan hos en kompis eller så gjorde jag något helt annat. Kanske är jag en sån som inte riktigt har sinne för detaljer och då var på väg ner till stan för att hänga på låset till H&M. Oavsett vad så skapade det så mycket mer uppmärksamhet än vad som är hälsosamt för mänskligheten. Och det är just detta faktum som gör att jag tyckte det var värt att skriva några rader till er ikväll.

Vore inte allt så mycket trevligare om vi slutade vara så nyfikna på alla utom oss själva? Om alla bara kunde få vara som de vill vara och göra vad de känner för att göra? Om alla bara kunde få ta på sig exakt det som de känner för utan att behöva stå till svars för sina val? Har vi inget bättre för oss än att flytta runt och flytta om människor i de visuella facken? En liten reflektion bara.

Nu ska jag lämna er för en stund och fokusera på viktigare saker som att komma igång med min fantasilösa uppsats. Må gott och fridens liljor till er!

Och du förresten... Jag har råd att gå ut i ett par rosa Asics på krogen.
För att jag är Denise Lindqvist.

Vart jag mig i världen vänder.

Vissa personer är inte menade att ta bakvägen ut ur ditt liv och tyst försvinna för att aldrig återvända igen. Jag älskar att höra din röst. Det var ett tag sen nu.

Jag tänker lyssna på förnuftet och känslan. Och den känslan säger åt mig att jag ska vara hos dig och ingen annan när vi hälsar det nya året "välkommen". 

Livet ville inte att vi skulle vara tillsammans. För tiden vann över oss. Vi kämpade verkligen för att det skulle gå. Men så insåg vi nog båda tillslut att vi var ganska trötta efter två år av känslostormar som hela tiden gått emot oss. Så kastade vi in handduken och det blev tyst.

Vi vet att det är lönlöst att fortsätta där vi slutade. Än mindre att vi rent tekniskt sett inte kan vara tillsammans som i nära. Förväntningarna placerade vi på en vacker kommod nära ett fönster. Och när det blåste kallt föll förväntningarna i golvet och gick sönder. Ibland var det du som sopade upp skärvorna, ibland jag. Sedan satt vi i timmar och försökte pussla tillbaka alla bitar där de hörde hemma. Men så kom den dagen när du klev innanför dörren och möttes av att allt låg orört kvar på golvet. Och där satt jag. Jag tittade på dig och erkände att jag nog var ganska trött i själen. Du log mot mig, gav mig en kram och svarade: det är nog jag också... Så vi stängde igen dörren och lät allting vara. Du fortsatte åt ditt håll och jag åt mitt. Tiden vann över oss.

Men den fick aldrig ta ifrån oss respekten till varandra. Än mindre kärleken. Ibland när du springer förbi i mina tankar hugger det till i själen. Men så tänker jag tillbaka på den där natten vi var på stranden du och jag. Vi hade låtit vågorna lägga sig över våra axlar som ett svalkande täcke och sedan slängt oss i varsin solstol. En stjärnfylld himmel på sensommaren. Din arm hängde löst på armstödet, liksom min. Sen tog jag din hand och kramade den hårt. Du tittade på mig länge. 

Där låg vi i varsin solstol, bara du och jag och mörkret, med endast ljudet av vågorna som lite blygsamt slog emot klipporna, som nästan ursäktade sig för att de störde och backade stilla tillbaka från strandkanten. Det var en ljummen sensommarnatt för två år sedan. Och just i skrivande stund känner jag i varje ven att min kärlek till dig aldrig svalnat. Den är inte glödande het som förr, men den är ljummen. Lika ljummen som temperaturen från den natten då vi låg och tittade upp på himlen tills det började ljusna. Jag känner för dig.

När jag reser tillbaka till just detta ögonblick inser jag att du alltid fanns och alltid finns. Det gör min lugn. Och när jag hörde din röst i andra änden kände jag att tiden inte riktigt fått som den vill. Jag kommer alltid att finnas, du kommer alltid att finnas. Vi kommer alltid att finnas. För varandra. Vi kommer aldrig att glömma.

Denna gång packar jag inte resväskan med förväntningar eller förhoppningar. Jag lämnar kvar mitt alster jag skrivit som handlat om hur mycket jag önskat att avståndet varit kortare mellan oss, flera sidor där jag varit arg på dig och på mig. Jag önskar ingenting längre. Allt jag vill har jag fått bekräftat att du också vill;

Att bara för en kort stund sluta kämpa emot tiden och en massa måsten, att lägga allt åt sidan och bara få vara nära. Att få återförenas och vagga nuet till sömns. Med lite distans till allt som upplevts och aldrig hann upplevas kommer du inom kort att stå på flygplatsen och vänta på flight 1759. Du kommer att trampa fram och tillbaka, tända en cigarett. Titta på klockan. Spegla dig i glasdörrarna och kontrollera att allt sitter på sin plats. Och bara några hundra meter över marken kommer jag att dra efter andan och förbereda mig på att känna hjulen slå emot asfalten. Pulsen kommer att stiga och plötsligt vill jag bara ut ur planet, ta min väska och springa rakt in i dina armar. 

Så kommer tiden att knacka mig på axeln och påminna mig om att allt är över om tre dagar. Men den här gången kommer jag inte att låta detta faktum dra ner mig. Istället kommer jag att ge den det visuella fingret och skynda mig ut genom passkontrollen. Bakom två tonade glasdörrar kommer du att stå som så många gånger innan. En ljummen vindpust sveper förbi när dörrarna öppnas. Jag kommer att se mig om efter dig. Och så möts våra blickar och jag har ingen anledning att låtsas. Jag kastar mig i din famn och känner den välbekanta doften som jag aldrig får bli mätt på. Och så kommer vi stå där som två nyförälskade tonåringar och se varandra djupt i ögonen tills du flinar brett och säger: Hej främling. Tätt omslingrade går vi ut mot parkeringen, sätter oss i bilen och skyndar iväg för att leva.

Precis som vi alltid har gjort. Men denna gång gör vi det på ett lite annorlunda vis...

Vi är här och nu.

JAG mår dåligt.

Hej.
Ikväll ska vi prata om den där olustiga känslan som får oss att sammanfatta det hela i en enda mening: Jag mår dåligt.

Jag tycker att ovanstående mening i många avseenden är rätt genial. Den kan betyda lite olika saker; ibland öppnar den upp dörrar för att tala om det och tala kring det eller så verkar den för att stänga igen dörren rakt i ansiktet på omgivningen, och som om inte det vore nog så lastar man på 100 kilo hänglås och sätter upp en stor fet skylt där det står "Jag mår dåligt och är strängt upptagen med att skära mig i handlederna och lyssna på KENT. Vänligen stör ej. Har jag inte förblödit tills imorgon så ringer jag med stor sannolikhet upp och frågar om vi ska gå ut på krogen och dricka oss fulla. Och så låtsas vi som att ingenting har hänt, ok?".

Men när man säger att man mår dåligt är det ofta ett tecken för den andra att lägga benen på ryggen och springa därifrån. Fort som fan. Bort, bort, bort med dåliga energier! Fan, ryck upp dig! Nu ska vi ju må bra här! Titta så bra vi mår!!! En Burberry väska som är god för 20 lök, löneförhöjning på jobbet, en hel drööööös med ytliga vänner som bjuder in till fika och vin på helgerna, snygga män och/eller kvinnor med 200 promille alkohol i blodet som älskar dig till gryningen skiljer er åt; Kom igen, livet är en fest!!!!!! Wohooooo...

...fan.

Allvarligt talat. Varför blir vi så rädda för den där olustiga känslan som liksom smyger sig in i oss av olika anledningar? Men ofta är vi mer rädda för att tala om den. Varför är vi rädda för att förmedla den känslan? Jag ska dela med mig av en insikt jag nått för en tid sedan. Jag har sammanfattat den i några korta meningar. Du behöver inte hålla med mig, det är helt okej. Men du kan väl åtminstone suga på karamellen? Okej, här kommer den.

Känslan av ångest och olycka är inte privat. Den rymmer fler personer än du. Den enda skillnaden är att den kommer av olika anledningar och vid olika tidpunkter. Men den är inte privat. 

Ni som följer mig vet att jag ständigt balanserar mellan att vara utlämnande och att prata i gåtor. Det är inget jag lärt mig på Berghs (nu fick jag det inklämt också. Lite skryt såhär på fredagskvällen har väl ingen dött av?) när jag pluggade journalistik, eller något jag lärt mig efter tre terminer i medie- och kommunikationsvetenskap. Ni ska veta det, kära som okära läsare att allt jag skriver, skrivs med känsla. Anledningen till varför jag förmodligen aldrig kommer att få en välbesökt blogg beror på att jag inte känner något när jag tar på mig en snygg designerklänning eller blir eld och lågor när jag får hem senaste modet signerat Elle. En ännu större anledning till varför min blogg kommer att förbli liten och okänd är för att jag inte bryr mig om vad andra har gjort eller gör. Jag bryr mig om mig själv. Mitt liv, mina känslor, mina betraktelser är det som är nyheter för mig och inte massa sensationsnyheter på löpet i stil med "Ensam mamma-Ingela utslängd från välkänd krog. 'Jag känner mig kränkt. Och bakfull'". Riktiga nyheter tar jag inte del av i Aftonbladet eller Expressen. På den här sidan skriver vi högklassigt och undviker stavfel och särskrivningar i den mån det går. Här pratar vi känslor.

Jag har haft en tuff vår och höst mentalt av många anledningar. När ni nu läser det här förstår jag att många, blandat med nyfikenhet och oro undrar "hur illa har det varit egentligen". Slappna av! Jag har varit nedstämd, haft ångest och varit låg och förbannad samtidigt. Jag har känt en jävla massa. Men allt är ju relativt. Dock vill jag påpeka de facto att vi behöver bli bättre på att ge oss själva en rak höger så fort vi inser att vi i möten med andra nästan kvittrar och sjunger (svenska är ett roligt språk i den bemärkelsen att prosodin skiljer sig från många andra språk; min före detta pojkvän som är turkisk påpekade bland annat att det låter som att vi sjunger) när vi tar till orda. Vi behöver inte hålla ett tal till nationen om orsakerna till varför vi mår lite sämre just nu, men hur vore det istället att släppa på fasaden och köra något i stil med det här:

Du går på stan. Livet känns som en kvissla i röven just där och då. Du har hjärtklappning och känner dig vemodig. Ångest kallas det. Så springer du in i en gammal arbetskamrat eller pluggkompis. Vi kallar personen för B. Du är A. Är inte detta drömscenariot, så säg:

B: Hej. Jag förväntade mig inte att springa in i dig idag. Jag känner mig inte i extas över vårt möte, det känns snarare ansträngt och jobbigt. Vi har inte setts sedan förra året. Det har varit ett bra år. Men jag kan tänka mig att finna mig i situationen och upplever att jag kan gå halva vägen; det känns rätt okej att se dig ändå.
A: Ja, nej så känner inte jag. Det var inte alls särskilt kul att springa in i dig. Det var det sista jag behövde nu eftersom jag fått en jobbig ångestattack och bara vill åka hem och lägga mig i ett bad och fundera.
B: Åh, du menar en sån! Gud, så kände jag bara för en dag sedan. Det är bara att stanna i känslan och förlika sig med att det är så man känner just precis här och nu, men att det kommer att gå över. Det får liksom ta sin tid.
A: Ja, precis. Nej, nu har jag inte alls lust att stå kvar här mitt i Nordstan och prata med dig. Jag måste få komma hem och landa lite. Bara gå runt och känna, reflektera. Det finns inget i världen som kan påskynda den här processen, utan det måste som du säger få ta sin tid.
B: Ja. Och du... Blir det inte bättre så kan du ju alltid "välja att hoppa av" så att säga.
A: Ja, klart man kan bli lite nyfiken på hur det skulle kännas att vakna upp och upptäcka att man är död, men jag känner faktiskt för att hänga kvar ändå. Jag tänker ibland som alla andra vanliga människor på det oförklarliga som vi inte har någon aning om, som våran hjärnkapacitet inte kan sätta i någon kontext. Men nej, destruktiv är jag inte, jag har ju bara lite ångest.
B: Ja, det gör du rätt i. Det är ju inte farligt med ångest. Det är en del av livet.
A: Mmm, men du. Nu orkar jag inte prata om det något mer idag. Åh så typiskt att jag skulle springa in i dig då! Vi hörs inte! För det gör vi inte i vanliga fall heller!
B: Precis. Vi hörs inte! Nej, fy fan du stal just fem minuter av mitt liv, din kossa. Men du, din känsla är du inte ensam om. Den besöker oss alla då och då.
A: Åh, sluta pladdra så att jag kan få gå någon gång!
B: Ja, du har rätt. Jag gillar dig inte särskilt överlag men det är så skönt i och med lagändringen som trädde i kraft förra årsskiftet om att man får 20 000 i böter om man förfalskar sina känslor och åsikter. Det gillar jag. Tihi.

Summan av detta påhittade scenario är att vi kanske skulle spara på krutet och bara våga vara. Vad är det för privat med det? När jag är lycklig och skiner som en sol så är det opersonligt, men när jag är lite nedstämd och låg så blir det plötsligt väldigt personligt? Jag kan stå och berätta för en massa ytliga vänner att jag är glad över en lyckad tenta, men jag skulle hellre stoppa händerna i köttkvarnen än att visa tendenser på att jag är i en period där jag känner ångest och vemod?!?! Ni kan väl fundera på saken...

Vi måste inte förklara orsakerna till varför vi är lyckliga eller olyckliga. Människor med sunt förnuft vet att känslor aldrig är permanenta utan en del av en process. Det vore bara skönare att personen jag talar med i såväl en minut som en timme visar personlighet och inte gömmer sig bakom en massa standardfraser. Denna behöver inte säga någonting. Bara förmedla det som den känner där och då. För vem är du eller jag att komma att avbryta en annan person som är mitt uppe i sina känslor?

Hur vore det om vi bara kunde få vara...
...äkta.

Dayima

Kvällers!

Alltså jag vill verkligen att ni känner på ovanstående ord. Själva prosodin är ganska egendomlig och jag övervägde nästan för en stund att skriva ut det med fonetiska tecken, men eftersom att många av er förmodligen inte orkar damma av kunskaperna från gymnasiet, eller läst språkvetenskap på universitetet så är denna ansats dömd till att misslyckas. Men fråga mig gärna om hur jag uttalar "kvällers" när vi ses nästa gång. Jag log och har ni sinne för humor så kommer ni också dra lite på giporna.

Men från det ena till det andra. Jag skriver till er ikväll för att jag är full av intryck och nya insikter. Sista inlägget jag skrev var egentligen tänkt som en uppföljare till mina känslor såhär några veckor senare. Jag trodde att jag skulle vara i ett känslomässigt kaos och skriva en hel doktorsavhandling om besvikelse, saknad, och tomhet, men så hände något längs vägen.

Jag åkte till Stockholm, samtalade och reflekterade i dagar om livet och relationer i allmänhet och drog en slutsats. Jag har en dysfunktionell familj. Som de flesta andra har. Men det viktigaste är att JAG har en dysfunktionell familj. Insikt nummer ett. Skönt att inse.

Insikt nummer två. Vi är alla olika. Vi upplever saker, tolkar saker olika, känner olika. Man väljer inte sin släkt, men man väljer sina vänner. Jag får liksom bara köpa att min mamma är min mamma, min pappa är min pappa, min kusin är min kusin, min farmor är min farmor och så vidare. Är ni med i tänket? De facto! MEN; vi kan välja att ta avstånd från de som gör oss illa oavsett om det är familjen eller vännerna. Det vi däremot inte kan förvänta oss av övrig familj är att de ska göra detsamma för att vi gjort det. Någonstans finns ofta lojaliteten till sina föräldrar; det spelar ingen roll att det var min mor som gjorde fel. Hon är min mor och jag står alltid bakom henne. För att jag är lojal emot min familj. Enkel matematik. Men om man är som jag, det vill säga att jag viger timmar åt att filosofera kring om ett plus ett alltid varit två, tycker jag att ovanstående går att ifrågasätta. Men det tänker jag inte göra här utan bestämmer mig för att köpa det. Jag känner mig inte sviken på något sätt.

Insikt nummer tre. Jag tycker mig se en avsaknad av öppna sinnen i min familj. Vidare betyder detta att man inte kan förstå varandra. Men istället för att vara lugn med det har man gått över lik för att praktisera sin egen sanning. Och det är där det blir fel. Det är där jag fått uppleva att försvarstalen blivit smaklösa och där kvalitén på samtalet hållit en så låg nivå att jag förstått att jag samtalar med en rebellisk 15-åring i en vuxen människas kropp som lever i en slags konstruerad verklighet med sanningar som bygger på premisser som saknar relevans. Ni vet uttrycket "jag kan inte göra annat än att skratta"? Det är bara ett uttryck vi gömmer oss bakom när det egentligen gör ont som fan. För jag kan inte skratta. För det handlar inte om ett gräl med vemsomhelst. Det handlar om en person jag haft i mitt liv sedan barnsben, en familjemedlem, en person jag sagt att jag älskat. Hade jag inte känt något så hade jag aldrig skrivit detta. Jag hade aldrig ägnat mig en minut åt att vara förbannad på dig, att känna mig besviken, att analysera varför du är som du är och varför du handlar som du handlar. Jag vet att jag också spelar en roll för dig. Jag har fått det bekräftat genom att få veta att du lagt över ansvaret på det som skett på mig. Du är förbannad. Det är också en känsla.

Men. Den här gången tar jag inte på mig någon skuld. Inte det minsta. För säg mig, var finns logiken i resonemanget att jag ska ansvara för vad flera andra familjemedlemmar tycker om dina handlingar du utövat i dialog med andra utöver mig? Har jag en så stor makt på människor tror du? I sådant fall skulle det innebära att du ser mig som ett hot och att jag är en slags övermänniska, som dessutom är ensam på jorden med att besitta denna egenskap. Kom igen... Alla bär ansvar för sina egna handlingar, sina egna ord som kommer ur deras munnar. Att lägga över ett sådant ansvar på lilla jag är att bekräfta min teori om att du agerar som barn gör i 15-års åldern. Således kan jag inte se någon anledning till varför jag ens skulle överväga att ta på mig rollen som ansvarstagare när det i grund och botten bara handlar om att jag liksom flera andra börjat reagera på hur vi bemöts när det inte passar dina föreställningar. Enkel matematik här också. Och värt att nämna är att det inte är en händelse som gjort att vi står här idag utan det är år av konflikter som detta är en produkt utav.

I dysfunktionella familjer utövar man en slags hierarki där man tillskrivits olika roller. Dessa roller träder man tillbaka i när man samlas även i vuxen ålder. Vem bär ansvaret för det? Ja, kanske är det de vuxna som från börjat favoriserat barnen och tillskrivit dessa egenskaper som barnen förväntas leva upp till. Vad händer då? Jo, barn börjar tävla med varandra, att jämföra sig med varandra; allt för att inte lämna över trofén till den andra. Är det villkorslös kärlek? Tack och lov har jag alltid varit väldigt medveten om att jag inte behöver tävla med någon. Jag har liksom inte orkat tjafsa om min roll i den hierarkiska trappan. Detta har gjort att jag tillskrivits en roll som egentligen inte var jag.

Men så händer något. Man blir vuxen. Jag har en personlighet. Värdegrunder och integritet som gör att Denise inte bara är ett tomt skal. Hon är någon. Och hon står upp för vad hon tycker. Plötsligt är jag inte intresserad av att spela någon roll i den hierarkiska trappan längre. Jag har kommit till insikt med vad som utövats under alla dessa år och ifrågasätter det. Jag tar avstånd och säger som jag tycker. Plötsligt tycker jag inte att det är rätt att respekt mäts i ålder, snarare att respekt mäts med det man levererar eller inte levererar. Plötsligt inser jag att vi är många i familjen som saknar respekt för varandra.

I familjer där man inte ses särskilt ofta längre är det tämligen oklokt att tro att man är samma person som man var för tio år sedan. Skrämmande fakta för den som tyckte att "det var bättre förr"; saker händer längs vägen. Man utvecklas och man förändras. 

Men så finns det de som är desamma. Som aldrig kommer att förändras. Man kan inte beskylla människor för att de inte är som man vill att de ska vara, att de inte ger de svar man vill höra. Men en sak kan man göra; man kan förhålla sig till det.

Det här är sista gången jag kommenterar detta, för jag har kommit till insikt vilket innebär för mig att jag kan lämna det som hänt och fortsätta mitt liv på mitt håll långt borta från det som känts fel. Det är en känsla som är så stark att den inte ens behövdes ifrågasättas; Jag kommer aldrig någonsin ta på mig det ansvar du försöker att lägga på mina axlar för det finns ingen som helst teknisk möjlighet i att en människa kan ansvara för andra människors åsikter och vad de säger. Jag tycker att du beter dig som en 15-årig tonåring fast i en vuxen persons kropp, som skyller allt på andra, som du alltid har gjort, när du egentligen fortfarande söker efter dig själv. Och med detta sagt betyder det att du misslyckats med ditt försök att få mig att känna skuld. För här står en person som helt öppet och sakligt meddelar dig att du aldrig kommer att få mig att känna det du vill; skuld. Den skulden kan du göra vad du vill med, söka sympati hos andra eller intala dig själv att det är så, men den personen du önskar ska känna så allra mest kommer aldrig någonsin att titta tillbaka och undra om du kanske hade rätt ändå. 

Du står med ett knyte fyllt av skuld som du trodde att du kunde klä mig i. Men egentligen vet du också att det inte är jag som ska kläs i det. Du behöver snarare göra något du aldrig gjort innan; göra en resa med dig själv. 

Och slutligen ska också detta nämnas; Jag hatar inte dig. Jag vill dig inget ont. Du har spelat roll. Jag hoppas för din egen skull att du gör den här resan med dig själv, tänker till, når nya insikter. Kanske är det insikter som gör att vi kan mötas någon gång i livet; i en annan tid, på en annan plats. Min dörr är inte stängd om du skulle komma till insikt med att det jag skrivit faktiskt har en poäng. Kanske är jag kvar i Göteborg, jobbar och har skaffat familj. Eller så kanske våra vägar möts nere i Turkiet eller någon helt annanstans. Eller så möts vi aldrig mer igen. Men oavsett vart vi skulle mötas är det inte slumpen som kommer att spela en roll. Det är när du förstår och tar till dig mitt budskap.

För det är inte jag som förlorat dig.

Det är du som förlorat mig.

Och detta faktum kommer jag aldrig någonsin att ifrågasätta.
Det har du mitt ord på.

Att strö hopp i öppna sår

Vi läker.
För varje sekund som går läker vi. Så fort vi faller till marken och skrapar upp knäet så börjar läk-processen. Det svider som fan. Såret är så öppet att man aldrig tror att det ska läka igen. När jag var 14 år gjorde jag en volt och ramlade med cykeln på grus. Hela vägen in till sjukhuset stirrade jag på mitt knä. Det var så djupt att man kunde ana ett ben bakom sörjan av vätska, blod och skinn. Det sved som fan. Jag tittade på såret och kunde inte för mitt liv se att det någonsin skulle läka ihop igen.

I några dagar kunde jag inte göra mer än att ligga och vila i sängen. Dels för att det gjorde ont, dels för att jag inte kunde gå rakt utan att det kändes som att såret stramades åt och hotade att slitas upp. När jag inte hade något för mig lyfte jag istället på kompressen och stirrade på såret med jämna mellanrum. Efter en dag av stirrande så konstaterade jag till min förskräckelse att det såg lika färskt ut som för två dagar sedan. Jag blev frustrerad. En vän som kom på besök tittade på mig och sa:

Det är klart att du inte märker någon skillnad om du stirrar dig blind på det. Koppla bara bort det i någon dag. Lyft inte på kompressen, försök att inte känna efter så ska du se att det om några dagar börjat bilda en skorpa. Ett öppet sår börjar läka så fort vi slår i marken. Det är så det funkar... 

Jag tittade på henne:

...med allt.

Vi läker. För varje sekund som går läker vi. Så fort de du älskat tar på sig skorna och går ut genom dörren och ut ur ditt liv så börjar vi läka. Känslan av en isande kyla som sprider sig i varje ven, tårarna som rinner nedför kinden och hamnar på läppen; det smakar salt. Tankarna som likt en karusell svischar förbi i ditt huvud. Du har paralyserats av smärta från ord som sårar. Kanske börjar vi läka innan vi ens slagit i golvet. Oavsett vad så läker vi hela tiden. Kanske var det du som tog på dig skorna och gick.

Vi tog på oss skorna tillsammans. Du började. Jag ville inte vara sämre. Vi stängde dörren och lämnade besvikelsen, alla bråk och respekten på andra sidan väggen och gick nerför trapporna. Vi kastade nyckeln i sopnedkastet. Den dörren stängde vi tillsammans. En dörr som kanske aldrig mer kommer att öppnas igen. Ett krig som pågått i tystnad nådde igår sitt slut. Ibland har vi satt ord på vår frustration. Längs vägen tappade vi nog alla respekten för varandra. Men vi fortsatte för den goda sakens skull. Det gick inte längre att låtsas. Vi önskade varandra lycka till i livet och sa hejdå. Du gick åt ett håll och jag gick åt ett annat. Jag vände mig inte om och det gjorde inte du heller. För vi hade redan förlorat för längesen.

Vi har pratat om det så många gånger förr; respekt. Finns det ingen respekt kvar så finns det inget annat kvar än fina minnen. Resan måste sluta där. När det känns som jobbigast, när det känns som att du förlorat allt, när timmarna känns som veckor... Det är då du läker.

Med en ryggsäck full av erfarenheter; lärdomar, kunskap, besvikelse, frustration, handfallenhet, ilska och en jävla massa kärlek fortsätter man kånka vidare mot nya tider. Man får sakta ner längs vägen och torka en tår. Men man får aldrig stanna. Vi får aldrig stanna.

Så därför strör jag hopp i öppna sår...

Tack som fan

De som känner mig vet. När jag inte har något att säga så är jag tyst. Jag har varit tyst i en vecka nu. Åtminstone här. Ikväll är jag inte tyst. Jag har massor att säga. Om mindre än en timme slår klockan tolv och jag säger hej till det nya svarta; siffran 25. För mig är det väldigt stort. Inte för att jag förväntar mig några presenter eller för att jag ska fira med champagne omgiven av 120 personer som är där för min skull, men som egentligen mest är där för att dricka sig berusade och bli larviga. 

Nej, för mig är det väldigt stort därför att jag sedan barnsben målat upp en bild av hur jag lever när jag är 25. Barn är så naiva, så oskuldsfulla, så fantasifulla; precis såsom barn ska vara. Om jag säger såhär, det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.  

Hade det däremot blivit som jag tänkt mig då så hade jag bott i en obscent stor och flärdfull strandvilla, tjänat extrema summor pengar, varit gift med en supersnygg man och varit mitt uppe i karriären.

Men så hände saker längs vägen. Det kallas för livet. Livet ville att jag skulle bli en hejare på personlig utveckling. Det ville att jag skulle genomgå svåra tester för att se om jag var kvalificerad för att hänga kvar. Livet hade lite andra planer för mig, men den lilla flickan på sex år hade ändå rätt; jag är på väg, men  jag är inte där riktigt ännu. Men min tid kommer att komma efter min examen.

När jag var liten och var den utstötta, den som aldrig fick vara med och leka, den som aldrig fick vara en i gänget, eller den som man försökte trycka ner så fick jag ändå som jag ville; jag lekte själv, jag var mitt eget gäng och ingen, verkligen ingen lyckades trycka ner mig för jag stod rak i ryggen och hånflinade åt de stackars liven. Jag höll aldrig käften. Men gjorde det ont? Om det gjorde. Ångesten att gå till skolan, oron över att inte bli lämnad ifred var konstant. Men jag var lyckligt lottad. Jag fick kärleken och bekräftelsen från min familj. Min familj fick mig alltid att känna mig speciell. När min mor ibland fick hämta mig från skolan för att de varit dryga, så sa hon alltid "Du är Denise Lindqvist. Det är därför de är elaka. Sluta aldrig att vara Denise Lindqvist".

Jag slutade aldrig. När jag var sju år gammal satt jag och min mor i soffan och tittade på tv en kväll. De hade varit dumma mot mig igen. Min mor strök mig över pannan där jag låg i hennes famn och tittade koncentrerat på ett program och sa: Är du ledsen? Svaret som hon fick skrattar vi åt än idag. Jag var sju år och filosoferade väldigt mycket kring livet redan då. Jag tittade upp på min mor och svarade "Nej. För det är de som kommer att stå på knä på flygplatsen och skura toaletter medan jag trippar förbi i en dyr kostym på väg till mitt privatplan. Det är de som kommer få hålla upp dörren när jag jag kommer.

Jävla unge jag var, redan då. Åren gick och fram tills idag har jag överträffat mig själv i så mycket, men det finns också gånger som jag varit väldigt besviken på mig själv. Gånger då jag tvivlat på mitt egenvärde. Min familj flyttade för fem år sedan ner till Turkiet. Det var väl då jag tvivlade som mest. Det var nog då jag började rita utanför sträcken med en svart penna. Plötsligt skulle jag göra allt själv. Och det gjorde jag också, men kanske inte riktigt som jag borde ha gjort. I efterhand kan jag bara ge det en enda förklaring; sånt är livet. 

När jag skriver den här hyllningen till mig själv kan jag förstå att ni höjer på ögonbrynen, att ni tänker att mitt namn står som förklaring till ordet "Hybris" i SAOL. Snälla, känn inte så. Idag är min dag. Jag har liksom ni min egen historia och bitar av den har gjort mig till den jag är idag. Tack till alla människor som fanns där, som har kommit och gått, som fortfarande finns. Tack till Göteborg, tack för att jag får stå på en cross trainer och instruera underbara motionärer tre dagar i veckan. Tack till alla underbara kollegor, vänner och familj för att ni uppskattar mig! Tack för all kärlek från er. Det betyder så mycket!

Idag 25 år senare sitter en vuxen kvinna i ett vardagsrum med musik i bakgrunden och tända ljus. Hon har hälsan i behåll, hon har en fin familj, underbara vänner, en vän som blivit en syster, ett plugg att gå till, ett jobb, lyckan att få vara precis där hon vill vara; här och nu. I soffan sitter en kvinna som respekterar sig själv för den hon är. Ikväll fokuserar hon på det hon har istället för det hon saknar. För hon vet att hon har hela livet framför sig, att hon bara lever en gång. Att hon aldrig kommer att bromsa. 

Om jag fick drömma mig bort till 25 år framåt i tiden och fråga mig vart jag tror att jag kommer befinna mig då så blir mitt svar; där livet vill att jag ska vara.

Jag är så tacksam för allt jag lärt mig fram tills idag, allt jag fått uppleva, alla fina människor jag sprungit in i längs vägen. Vi stannar aldrig. Ibland går den ena med snabbare steg än den andra. Då växer avstånden mellan två personer och snart försvinner den ena ur ens synvinkel. Men ibland kommer de tillbaka... Livet. 

Ni som kom tillbaka. Ni som inte gjorde det. Ni som bara ville springa i förväg men väntar bakom krönet. Ni som aldrig försvann. Jag älskar er för det. Tack för allt.

Tack som fan!

Glömmer du så glömmer jag.

Vad är vi mest rädda för när vi bryter upp från en relation? Är det ljudet av tystnaden som välkomnar oss när vi låser upp ytterdörren? Eller är det rädslan för att sova ensam? I många fall står man inte ut med tanken på att den andra ska träffa någon ny. Att någon annan får ta på personen du älskat eller fortfarande älskar. Vi är väl också lite rädda för att personen ska hitta en ny bästis. Eller känns det som att displayen på telefonen aldrig mer ska lysa igen? Men kanske den värsta känslan; att glömmas bort.

Kanske dämpar du känslan av tomhet över några glas vin på någon bar. Eller så kanske du prövar dina läppar på nån annans för att känna tillfällig närhet. En sträv och främmande tunga som luktar sprit. På morgonen vaknar du upp bland skrynkliga lakan. Du stirrar på en okänd ryggtavla och sätter dig upp. Begraver din panna i dina händer och blundar. Du är patetisk.

Kanske intalar du dig själv att du är dålig, att du inte duger. Eller så väljer du att bestämma vad din före detta vän eller partner ska tycka om dig. Ofta väljer du det värsta tänkbara. Och det känns som att tusen knivar vrids om i ditt hjärta. Du hamnar i ett känslomässigt yrväder och famlar efter något att hålla fast vid. Ett litet hopp, en dröm, eller en trygg hand. Vi slutar aldrig att hoppas.

Ibland hamnar vi i situationer i livet som kan förändra oss. En välformulerad mening kan innebära slutet på ett kapitel och början på ett nytt. Var inte rädd. Du kommer inte att dö. Det kommer nya biroller till din bok. Men glöm inte bort att huvudrollen är du. Lämna aldrig över pennan till någon annan. Låt ingen annan skriva historia på dina blad. Och skriv aldrig med bläck, använd blyerts. Vi kan alltid sudda ut och skriva om. Göra om och göra rätt. Vi slutar aldrig att lära oss.

När det inte finns några ord kvar att säga, när gnistan har slocknat, när besvikelsen lagt sig över dig som ett tjockt duntäcke, eller när du ligger i ett hav av fotografier med ett glas vin och ihärdigt klamrar dig fast vid dina minnen, så vet du innerst inne att vi alltid kan lämna över oss till tiden. För tiden stannar aldrig. Den tillåter oss aldrig att stanna för den delen heller. Den fortsätter alltid att ticka.

Vi glömmer egentligen aldrig. Vi väljer bara att inte tänka på det för en stund. Det som gör ont trycks in i en koffert och förseglas med dubbellås. Men så finns det de som är som jag. Som vill göra upp. Som aldrig räds för att möta det som gör ont. Egentligen är jag livrädd. Vill inte heller glömmas bort.

Men så går tiden. Ibland tar det månader och år. Och plötsligt så lyser displayen igen. En röst i andra luren säger "Hej". En röst som tillhör en gammal vän eller partner. Någon som har betytt väldigt mycket. Någon som man trodde att man aldrig skulle klara sig utan. Men så kom något emellan; man kanske sårade varandra, eller så kanske man växte ifrån varandra. Kanske tappade man respekten någonstans på vägen. Den rädslan för att bli bortglömd som man så ihärdigt kämpat med, alla frågor man ställt sig själv. Klandrat den andra och ifrågasatt sina egna insatser. En lång tid av tystnad som kom att bli ett kvitto på att man glömt. Och plötsligt hör man ett osäkert "Hej", som egentligen betyder "Jag har kommit över det som hände, har du? Jag har tänkt på dig och vill få en upprättelse. Eller ett riktigt avslut. Eller kanske börja om". Eller så springer man på varandra någonstans. Kanske möts blickarna i fönstret när två spårvagnar passerar varandra . Du åker uppåt och den andra åker neråt, precis som ni alltid har gjort; varit på väg åt olika håll. Det är kanske först då som vi inser att vi nog också glömt bort lite.

Men oavsett hur lång tid som passerar, oavsett om relationer nått ett slut på grund av att man sårat, svikit eller växt ifrån varandra så glömmer vi aldrig. Vi har gett varandra pennan för en stund och skrivit tillsammans. Vi kommer alltid att hänga på en tavla i det visuella museet.

Du kanske glöms bort för en stund, men så påminns man om varandra då och då. För du var där. Ni var där och då. Kanske väcker tanken en längtan efter den andra, eller så inser man att det som hänt aldrig går att reparera utan istället bestämmer sig för att le åt det goda som varit. Oavsett vad så glömmer vi aldrig.
Jag tycker att denna insikt är lite vacker...

För att tala allvar för en stund...

...Okej, nu har vi skojat lite i några dagar för att undvika det faktum som kvarstår; att livet i mångt och mycket kan kännas som en kvissla i röven även om det har sina ljuspunkter. För det ska ni inte glömma bort kära medmänniskor, att det inte blir bättre än vad man gör det till. Man är sin egen lyckas smed. Den som tror att man skulle få något gratis här i livet är med största sannolikhet utvecklingsstörd eller släkt med Gunilla Persson från Svenska Hollywoodfruar. För hur ont det än kan göra att förlika sig med tanken på att det aldrig kommer att ligga ett helt fotbollslag med heta män i soffan och vänta på dig när du kommer hem från jobbet, eller att "jag älskar dig-tills gryningen skiljer oss åt"-relationer inte kommer att leda till något mer , så är det hög tid att sätta sig ner med sig själv över en kopp köffe och ta ett allvarligt snack med sig själv.

Du gör alltid flera val om dagen. Oftast väljer du det som blir bäst för dig, men ibland offrar du dig för andra. Kanske för att vara snäll, för att bli omtyckt eller för att du inte orkar dividera. När jag var yngre, låt oss säga i tonåren, så var det stundtals väldigt viktigt att bli omtyckt. Speciellt med tanke på att jag klassades utfryst. Men både då och nu så förstod jag varför jag stack folk i ögonen; det var inte för att jag råkade vara rätt duktig i skolan eller för att jag inte var särskilt bildskön. Nej, det handlade snarare om att jag hade en giftig tunga redan då. Trots att jag hade hela klassen emot mig utan någon anledning så stod jag alltid upp för mig själv och indirekt gjorde det jävligt klart för dessa att jag är det nya svarta;

"Här är jag. Jag klär mig i stuprörsjeans när ni klär er i utsvängda byxor eftersom min mamma som inte direkt hänger på modeveckorna i New York envisas med att klä mig fast jag börjat högstadiet. På fritiden läser jag böcker och skriver. Jag har inte särskilt många vänner och har aldrig hånglat med en kille. Jag gick på min första skoldans själv för att ingen ville gå med mig, men hittade som tur var min kusin och fick vara med dom. En gång spolade ni mig i toaletten för att ni inte hade något bättre för er, men jag grät aldrig för jag förstod redan då varför ni störde er; jag är bättre än er. Jag uppfyller inte några av era kriterier, men här är jag Denise Lindqvist och jag kommer att klättra medan ni i vuxen ålder sitter hemma i Hallstahammar med fyra ungar, inga visioner och billig konst på väggarna. För att ni är miserabla bonnar allihopa".

Snart närmar sig klassåterträffen. Var inte oroliga, jag fick min solskenshistoria tillslut. Blev plötsligt cool i nian och fick en fan club som inkluderade hela min klass. Vi hade rätt kul ihop på slutet. Men jag kommer inte att närvara. Jag är helt enkelt inte intresserad av vad någon gör. Om jag mot förmodan skulle vara det så räcker det väl med att slå på "Efterlyst" eller gå en sväng förbi Malmskillnadsgatan i Stockholm. Så höga tankar har jag om majoriteten av mina klasskamrater från då.

Kontentan är egentligen att man inte ska lägga så mycket energi på att göra sig omtyckt, än mindre fundera över vad folk tycker om dig. De som tycker om dig finns på armlängds avstånd. Och resten finns där för att ni råkar dela kontor på jobbet, eller pluggar samma kurs ihop. Det kommer alltid att finnas människor som pekar finger åt dig bakom din rygg. Folk som tycker att du är dum i huvudet. Och så finns det de som tycker om dig för den du är. För att du är du. Utan att du behöver prestera eller ge de svar som förväntas. Det tar väl ändå mindre energi att underhålla en sådan relation än att ragga nya medlemmar till din fan club? Vem bryr sig egentligen om vad andra tycker om just dig? Är vi inte lite för gamla för att börja möblera om i vår personlighet som tagit oss en hel livstid och en jäkla massa erfarenheter att bygga upp, för att behaga betraktarens öga? Vore det snarare inte på sin plats att denne istället skaffade sig en monokel, eller bara gick upp i rök?

Är det inte rätt ballt egentligen, att vi är olika? Att alla inte måste gilla alla? Att vi kan välja fritt mellan vilka vi vill tillskriva en plats i livet och vilka vi vill hålla på avstånd? Jag känner mig själv vid det här laget och jag har genom erfarenhet och självinsikt förstått att jag är en person som man älskar eller som man fullkomligt avskyr. Är helt okej med det. Jag gillar nog förmodligen inte er heller.

Jag tror att nyckeln till välmående ligger i att acceptera sig själv. Med sina fördelar och nackdelar. Det går alltid att göra några få finslipningar, men att förändra sig för att behaga andra känns väl rätt 1999 va?

Jag har nästan helt slutat med att analysera mig själv i möten med andra. Men ibland spelar hjärnan mig ett spratt och ställer frågor som "varför sa jag sådär?", "varför gjorde jag si istället för så?", "varför gjorde jag inte ditt eller datt?". Då brukar jag ta ett djupt andetag och fundera. Och ganska snart så kommer svaret som faller sig så naturligt:

För att du är Denise Lindqvist.
Frågor på det?

Sosse...

För några år sedan skrev jag en krönika på min gamla blogg som heter "Att älska som en Stockholmare". Det inlägget hade någon snubbe som jobbar på en välkänd bloggportal råkat ramla över och skickade ett mail om att jag inte verkade ha alla hästar hemma, men att han gillade mitt sätt att skriva, och tyckte att jag skulle börja blogga på deras portal och tjäna pengar. Jag tackade ödmjukast, men skrev att jag aldrig gillat tanken på att bli känd och att risken var stor att jag skulle bli uppmärksammad och hamna på löpet, så jag bad om att få avstå. Jag kan tänka mig att publicera min krönika här igen i sinom tid, den handlar mest om observationer från ett tåg och Stockholmssyndromet.

Men idag ska vi tala om något helt annat. Nämligen Göteborgssyndromet. Under mina tre år som Göteborgare har jag kommit till insikt med att jag avskyr Stockholm om än litet mer än innan, men jag har också kommit till insikt med att den visuella pinnen i röven inte bara finns i Stockholm, utan den förekommer även här. Bakom den käcka dialekten döljer sig ett monster. Speciellt hos medelålders kärringar som jobbar på bank eller står bakom en trött disk inne på NK. Innan jag flyttade hit så hade jag visionen om att Göteborg är kanske den trevligaste och mest kärvänliga staden i hela Sverige. Kanske till och med i hela Europa. Ett tag trodde jag att Göteborg var den trevligaste staden i hela världen. Jag menar, i Göteborg är man go och glad. Till och med ett slagsmål mellan två Göteborgare är för mig nästan lite käckt och glatt. Såhär hade det kunna låta under ett slagsmål mellan två Göteborgare:

A: öööö döh! Va gjöööör döh?

*Puttar bort*

B: Det där va la jevvla onödigt va!

A: Ameh döh, jag stod först i kön i bamban va, Äru helt blind ellah?!

B:  Eru gooo ellah? Du stod ju förfan inte i köööön. Sluta va så tyken!

A: Ses utanför bamban om två minuter!

B: Gött! Ja e la inte rädd för dig, e ja inte...

A: Va heter du dåh?!

B: Va skaru me de till?

A: Men ja vill la veta va du heter!

B: Glenn, vafan annars?

Seriöst, kan man bli annat än varm i själen när Göteborgarna tar ton? Det är ju för fantastiskt. MEN; förra veckan var jag en sväng förbi NK på jakt efter en väska och efter mitt besök fick jag ett slag på käften som heter duga gällande min uppfattning om Göteborg som världens goaste stad. 

Vad är det förresten med människor inne på lite finare boutiquer egentligen? Man kan riktigt se hur folk laddar innan de öppnar dörrarna till NK och går in. Adrenalinet pumpar, någon rätar till sin kavaj, en annan slänger en blick i skyltfönstret för att kontrollera att håret ligger rätt. En botoxsprutad medelålders kärring med två meter klor och fransk manikyr och som inte hälften vore nog; sönderblonderat hår får plötsligt ett allvar i blicken. Och sen dessa grabbar som envisas med att ha backslick fast deras hårfäste sitter nere vid öronen och har gjort det sen tre år tillbaka; klipp er förfan! Samtliga ovannämnda som tidigare under eftermiddagen slagit sig fram till klädställningarna på H&M:s höstrea blir plötsligt dödsseriösa. När de äntrar byggnaden är det på liv och död. Ett stort allvar infinner sig. Man skämtar bara inte om NK. Deras sociala ansikten får inte under några som helst omständigheter tappas. Nu måste vi se ut som att vi går omkring med obscena summor pengar i plånboken. Världsvan. Nonchalant. Rak rygg. FAN VAD MYCKET ATT TÄNKA PÅ NU PLÖTSLIGT DÅÅÅÅ!

Jag själv gjorde misstaget att komma av mig. Det fick jag äta upp. Och det var väl inne på väskavdelningen mitt emot Mulberry som jag insåg att det faktiskt finns skitnödiga Göteborgare som får röra sig fritt i staden. Utan att någon gör något åt det. Ingen ingriper. Kanske vågar ingen säga något för att de är rädda. Men jag är inte den som håller käften. Det visste ni sedan innan. Såhär i efterhand kan jag se framför mig att jag får ta emot Civilkuragestatyetten och hålla tal för nationen för mina insatser. Jag ser framför mig hur jag går upp på ett podium och tar emot en liten staty från Leif G.W Persson och att han frågar mig: Hur kändes det att snoppa av en Göteborgare? Var du inte rädd?

Jag: Jo, men jag visste att jag gjorde det ända rätta. Vem som helst hade gjort som jag i den situationen.

Leif GW Persson: Hur gick det till egentligen?

Jag: Det var en sen eftermiddag i Göteborg. Dimman låg tät. Skulle bara gå in och titta på en svart väska. Du vet en sån där i kalvskinn.

Leif GW Persson: Ja! Dolce har ju fått in en del väskor. Assssååå, to die for! Men fortsätt.

Jag: Det var när expediten uppmanade mig att känna på Prada-väskan som jag anade att allt inte stod rätt till. 

Leif GW Persson: Men det var när du såg prislappen som du förstod att du behövde ingripa?

Jag: Ja! Allt gick så fort. Jag menar, 17 lök för en väska...! Är du med mig i resonemanget GW?

Leif GW Persson: Du får titta in i kamera 5 när du pratar. Thomas bakom kamera 2 har bränt sig på overheaden. Fortsätt!

Jag: Hon tvingade mig att hålla i den...*gråten i halsen*... 

Leif GW Persson: Okej, vi bryter där. Vi går på reklam. Men vi är snart tillbaka.

Som ni säkert förstår så var jag alltså inne för att kolla på en väska. En osympatisk expedit visade mig ett par väskor varpå hon tog fram en väska med en prislapp som fick det att snurra till i ögonen på mig, men jag höll minen och bara "aha... mmm... men jag har tänkt mig en prisklass lite under det. Omkring 5000..." Och det var här helvetet började. Hon tittade på mig och log lite nedvärderande: Mm... men då får du ju inget äkta skinn. Man får liksom vad man betalar för om man säger så. 

Där och då dog jag. Kärringen försökte vara arrogant. Jag samlade mig: Ja, jo visst. Men å andra sidan kan jag säkert hitta en väska i äkta skinn för 2500 och till och med under det.

Hon: Eh.. nej.

Jag Nehe... Så det är en speciell typ av skinn för Chanelväskor menar du?

Hon: Ja, så kan man väl se det! (irritation på rösten)

Jag: Intressant. Så det finns liksom olika sorters kalvar, typ Guccikalvar som går runt någonstans i Italien då?(på väg att få ett utbrott)

Hon: Eh... nej men som sagt var så är dessa summor man ska förbereda sig på om man vill ha kvalitet. Men annars har väl budgetkedjorna varianter som påminner om Prada (Skrattar avmätt)

Jag: Ja, fast nu är jag ute efter en trevlig väska i en högre prisklass! Men gärna runt 5000. Jag menar, 17 000 slänger man ju inte bara fram sådär kanske.

Hon: Gör man inte? (Tittar oförstående på mig och jag anar en tendens till ett leende)

Och där var det kokta fläsket stekt för mig. Jag hånlog mot henne. Synade henne tydligt från topp till tå samtidigt som jag rynkade pannan. Där stod hon och försökte nedvärdera mig för att jag inte ville köpa en väska för en halv förmögenhet! Vem är hon?! Jag gav henne väskan, började gå emot utgången och räknade till tio. Ville verkligen gå ut därifrån utan att säga något. Ibland är det bättre att låta tystnaden och blicken tala om vad man tycker om andra. Men så kunde jag inte låta bli att vända mig om och hojta:

Du förresten. Jag vet inte hur mycket personalrabatt du får, men troligtvis inte så mycket för att stå här och leka Östermalmskärring med mig. Om du ens har en Prada så tog du den på avbetalning! Du är bara anställd här. Hade det varit tvärtom så hade du legat på någon strand i St. Tropez och druckit paraplydrinkar vid det här laget! OCH använt den väskan som badväska! Hej på dig!

Och sen trippade jag ut därifrån. Jag ville inte vända mig om men jag har en känsla av att hon satt på golvet och hade fullt sjå med att ta upp sin tappade haka. Det jag vill komma till med detta inlägg är att det finns flera timmars studier gjorda av mig på NK i både Stockholm och i Göteborg, som visar på att folks rörelsemönster och sätt att prata på ändras i dessa miljöer. Jag finner det ytterst roande att betrakta dessa företeelser. Varför det blir så vet jag ännu inte, men jag ska tala med min mentor om detta i skolan på fredag. Jag kanske har hittat ett nytt roligt ämne att skriva om i min uppsats...

Bitterljuvt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som kommer att ske för vissa framöver. Det är ganska roligt att det finns de som skryter och lovordar sina egna till den grad att de nästan helgonförklaras. Och alla dessa jämförelser med mig. Du är si och du är så. Bara för att jag är tyst så betyder det inte att det runnit av mig. Tvärtom har jag dokumenterat allt över tid och väntar nu på att vissa ska bli besvikna. Misstaget ni gjorde var att jämföra er med mig. Inte för att vara dryg eller riskera att sätta ord på mina känslor med klyschor, men ni kommer alltid att stå i min skugga. Det kände jag då och det känner jag nu. Nya tider är på intåg, upprättelsen har visat sig vara närmare än jag räknat med. Och vid rätt tillfälle kommer jag att dra fram mitt ess ur rockärmen och låta orden bilda meningar med en sådan slagkraft att det inte kommer finnas något kvar att argumentera för. Vill jag ha sista ordet så får jag det och den här gången vill jag det mer än någonsin.

Ni kommer tyvärr att få äta upp allt det ni sagt i sinom tid, så vad säger man? Smaklig måltid.

En ny vän.

Jag och en nära vän har väldigt många gånger pratat om att köpa ett piano tillsammans. Sedan i påskas, när vi stängde in oss i ett rum och spelade piano i timmar så har jag kommit underfund med att jag saknat det väldigt mycket. När jag började spela piano vid nio års ålder tyckte jag mest att det var halvtråkigt. Men sen fick jag mitt eget piano, som också fick flytta med mig. Var tvungen att sälja det när jag skulle flytta till Göteborg. Och sen har jag inte rört ett piano på nästan tre år. Det är något visst med ett piano. Det är en känsla. Att bara stänga dörren om sig och försvinna in i noterna och in i en alldeles egen värld där man bara fokuserar på att spela rätt. Men spelar man fel så gör inte det heller något. Det är en väldigt speciell relation mellan mig och ett piano...

Nu har jag hittat ett fint piano som jag ska välkomna med öppna armar. På kvällarna ska jag sitta omringad av ett ljushav med en kopp te och bara spela. En känsla säger mig att det här kommer att bli bra för mig.

Att bara få vara...

Har ett plus ett alltid varit två?

En natt i december för närmare ett år sedan. Jag satt på nattbussen till Istanbul. Packade ihop resväskan när du lämnat hotellrummet och ringde en taxi. Du ville prata, men det ville inte jag. För mitt hjärta höll på att gå i bitar där och då. Jag ville inte gråta. Ville inte stå där utblottad och skör. Inte för att jag inte var säker på att du aldrig skulle håna mig, eller ta lätt på vad jag kände där och då. Besvikelse. Det var nog besvikelsen och handfallenheten som gjorde att jag inte längre kunde möta din blick utan att det kändes som att tusen knivar vred om mitt hjärta och lämnade mig kippandes efter luft. Att älska någon så innerligt; att vara så nära men ändå så långt borta. Att känna hur du alltid rann genom mina fingrar som sand och försvann ur min periferi. Den här gången ville jag vara den som försvann. Jag stod ute på däck mitt i natten när det gigantiska fartyget åkte över Svarta Havet och lät den våldsamma vinden torka mina tårar som oavbrutet runnit sedan jag satte mig på bussen. Jag var förbannad, ledsen och bitter. För jag kände där och då att Gud inte ville att jag skulle få känna mig lycklig med någon annan. Att jag krävde för mycket av livet där och då.

Vi började närma oss den Europeiska sidan av Turkiet och Istanbul. Klockan var fyra på morgonen och min familj visste inte att jag två timmar senare skulle knacka på dörren, klampa in, lägga mig i soffan och be dom väcka mig när det värsta gått över. Ju närmare Istanbul vi kom, desto mindre tydligt kunde jag se Izmir. Och det var ungefär så jag kände inombords också. Att livet och dess måsten hela tiden kom emellan oss, att vi kämpade i motvind för att hålla ihop trots avståndet, men att avståndet alltid vann över dig och mig.

Jag klev av bussen och först då insåg jag att små, lätta snöflingor lade sig på mina axlar. Det var kallt och min skinnjacka var för tunn. Min resväska kändes tyngre än när jag kom. En taxichaufför hälsade mig välkommen till Istanbul och lyfte in min väska i bilen. Vi sa inte ett ljud under hela resan. Han tittade i backspegeln och räckte mig en servett. Medan vi åkte genom den gigantiska staden som pyntats med uppseendeväckande och fascinerande juldekorationer övervägde jag för en sekund att be chauffören vända och köra mig till flygplatsen. Jag orkade inte träffa min familj. Det blir alltid ett känslomässigt kaos varje gång vi måste skiljas åt. Varje gång jag återförenas med er vet jag att vi snart står där på flygplatsen igen och kramar varandra länge. Jag gråter som ett barn och min far tycker att jag beter mig som ett hysteriskt fruntimmer. Min mor går sönder inombords, liksom min mormor. Och så fanns det en person som alltid såg mig djupt i ögonen och sa att jag inte skulle vara ledsen. Att han alltid kommer att vänta på mig oavsett om vi är tillsammans eller om vi är de närmaste vänner...

Ikväll undrar jag varför jag måste vara den som stundtals känner mig så ensam och långt borta från min familj och de jag älskar, att insikten ibland gör så ont att jag golvas av den. Varför jag alltid måste fira födelsedagar och de flesta högtider utan dom i min ensamhet, när alla andra återförenas med sina familjer och får äta hemlagad mat och bli ompysslade. Att de får vara en familj helt enkelt. Mestadels är jag upptagen med mina vardagssysslor, men det är på kvällarna, när det inte finns så mycket mer att göra än att sova, som jag kan ligga vaken och tänka på hur det skulle kunna vara om vi alla var tillsammans igen. Om vi inte var så långt ifrån varandra. Någonstans i mitt bakhuvud finns den känslan alltid med mig. Speciellt i skrivande stund...

Är på väg in i en ny fas med nya insikter. Den här gången vet jag inte vart jag är på väg. Vet inte om det är till något bättre eller om det är insikter som jag inte kommer att kunna förlika mig med. Mitt hjärta värker och jag tror mig har förstått vad det beror på. Den här gången blir det inte tiden som får lägga en läkande hand på det öppna såret. Det blir mina erfarenheter. Jag tänker aldrig mer pressa mig själv igen. För bakom det kavata yrvädret finns också en väldigt skör flicka. Först nu har jag lovat mig själv dyrt och heligt att vara rädd om henne.

Som jag alltid säger i samtal med er; du är dig själv närmast. Varför tenderar vi att ibland glömma bort det i relation till andra? Hur mycket du än intalar dig själv att det finns personer som känner dig bättre än du själv, eller att det finns personer i din närhet som aldrig kommer att lämna dig, så kommer insikten ifatt dig flertalet gånger under resans gång och du kan inte längre undvika att flacka med blicken i spegeln. I tunnelbanan omringad av hundratals människor, på en konsert med tusentals viftande händer. På en bjudning bland kostymer och vackra klänningar, där vinet flödar och skrattet aldrig tycks dö ut. Men tids nog dör det ut. Och mitt i kalabaliken så är det tydligaste ljudet du kan höra dina egna tankar och andetag. Med din ryggsäck full med minnen och erfarenheter på ryggen så står du där ensam.

Vi är alltid ensamma...

Att göra slut.

Ni som känner mig vet hur jag funkar. Då menar jag ni som känner mig väl. Sen förstår jag också att vi alla bjuder på det vi vill bjuda på, att vi inte låter vissa komma närmare än vi vill att de ska komma. Det pågår en sorts byteshandel oss emellan. Du ger mig något och får något tillbaka. Inget unikt med det. Men sen finns det människor i ens omgivning som man inte får något utbyte av längre. Personer som rent av irriterar eller som sårat utan att förstå det själv. Deras visit brukar ofta bli väldigt kortvarig i mitt liv. Jag har ingen lust med att låtsas att jag njuter av sällskapet när jag egentligen bara vill lägga en kaskadspya. Det är väl ungefär där jag befinner mig nu. Det finns personer som kommer ringa, men som aldrig mer kommer att få ett "hallå" av mig igen. Personer som jag beslutat mig för att radera ur min vardag. Jag tänker med andra ord inte ge någon förklaring till varför eller fråga vad de har till sitt försvar. Är inte intresserad av att veta. Nu tänker jag helt enkelt hålla tyst. Det kommer alltid att vara tyst hädanefter.

Antingen känns det bra eller så känns det inte bra i relationer till vissa människor. Det är när det inte känns bra som man gör gott i att avsluta dialogen vänligt men bestämt. Sen finns det också människor som det känns halvbra med, eller som man är på väg att lära känna. De sistnämnda skrattar man med över en kopp kaffe och pratar om nonsens. Och så finns det människor som berör en på djupet; som man får den rätta känslan med. Det är de som får se en mycket mer allvarlig och skör sida av mig. 

Med vissa fick jag inte den rätta känslan helt enkelt...

Tungt beslut

Jag skriver ikväll för att jag behöver få dela min sorg med någon. Eller egentligen skriver jag mest för att jag någonstans tror att vi alla i grund och botten är ganska mänskliga. Att vi någonstans väljer när vi väljer att känna med någon. Jag kom till en punkt där jag inte längre kunde ljuga för mig själv. Eller för personen framför mig. Två år av en känslomässig karusell har nu nått sitt slut. Denna gång på riktigt. Men vet ni vad som gör mest ont? Jo, det är att kärleken fanns där, har alltid funnits. Men avståndet vann tillslut över oss. Jag har kämpat, vi båda har kämpat för att få det att funka, men någonstans längs vägen tappade jag hoppet på oss två. Någonstans längs vägen visste vi båda att vi egentligen aldrig riktigt kunde förstå varandras kulturer. Detta med kulturskillnad, värderingar. Jag insåg att jag började plocka bort delar av mig själv, skala av saker hos mig själv för att passa in. Delar av mig själv som jag ser som unika hos mig. Sakta insåg jag att uppoffringarna tog mer kraft än gav mig lycka. När du somnat låg jag många gånger och tittade på dig, drog in din doft. Lyssnade på dina andetag. Allt för att memorera dig, inte missa en enda detalj. Fylla alla mina sinnen med din närvaro, som skulle få mig att inte glömma bort hur du ser ut.

Men det absolut värsta var de gånger jag inte kunde se en klar bild av ditt ansikte, dina fina händer, eller höra din röst någonstans i mitt minne. När bilden blev halvsuddig och vissa delar saknades. Då greps jag av panik. Det absolut värsta är att sakna någon och vilja vara nära någon, men inte kunna. Känslan av att inte ses eller kunna röra varandra på flera månader. Och när vi väl återförenades kändes det som att jag drömde allt. Så mycket kraft och energi som det har gått åt att hela tiden bearbeta och skjuta undan känslan av saknad och handfallenhet.

Så många nätter som jag legat i en tom säng och kramat en kudde och låtsats att det var du. Stundtals sköljde en våg av förtvivlan över mig. Men någonstans lyckades jag alltid tala mig själv till rätta för att inte packa väskan och flytta ner till dig och aldrig återvända. Jag har saker kvar att uträtta här. Är inte klar ännu. Mina studier, mina hobbies, min chans att lära mig att stå på egna ben och utvecklas till en självständig individ. Jag måste gå igenom det här, jag är skyldig mig själv detta. När jag flyttade till Göteborg kände jag inte en själ. Jag visste inte ens varför jag var i Göteborg, hade bara bestämt mig för att packa väskan och aldrig mer återvända till min hemstad igen. Ingen förstod varför jag en dag i juli helt sonika började packa ner mina saker i flyttkartonger utan att ens ha en plan på vart jag skulle bo eller vad jag skulle jobba med. En kväll bestämde jag mig bara för att jag skulle göra en resa med mig själv och det var då allt började. Året var 2009. Jag kom till Göteborg, hittade ett tillfälligt jobb och började plugga kurser. Jag hade verkligen ingenting när jag först kom hit. Men idag, tre år senare har jag lyckats skapa mig ett liv som jag älskar. Jag har mål. Jag är på väg. Med eller utan dig, dom eller er så ska jag fortsätta förverkliga det jag känner för mest. Det får inte finnas dåliga energier i min tillvaro. Jag lever för mycket i samklang med mina känslor för att stå ut med det.

Så därför tog jag beslutet att bara vara ärlig emot mig själv och emot honom. En av de bästa och mest godhjärtade människor jag mött. Någonstans gör vi gott i att inse våra begränsningar. Jag kan inte längre ge eller vara den som ligger och kramar en kudde och drömmer mig bort till fina minnen, eller fantiserar om hur allt kommer vara när vi ses. Jag vill vara här och nu. Men du finns med mig. Dock kommer jag inte känna någon skuld längre. Jag kommer kunna bara vara...

Jag tror nog på ödet. Men mest tror jag på tidens kraft. Om två år när jag är klar med studierna kommer jag att stå inför ett nytt vägskäl. Valet att flytta ner till Istanbul och min familj, eller att fortsätta här. Hur jag än väljer vet jag att mina känslor kommer att visa mig den rätta vägen. Är det meningen att våra vägar möts igen så kan vi fortsätta där vi slutade för vi har ingen anledning till att stänga igen dörrarna framför varandras ansikten. Då under helt andra förutsättningar. Jag tänker inte hoppas, men jag tänker tänka på det ibland. För du är en av de fåtal personer som aldrig får försvinna helt ur mitt liv. Vår kärlek till varandra tog inte slut, bara orken att hitta anledningar till logiken i vår situation.

"Två år" tar mindre än en sekund att säga. Jag klockade nyss på mobilen. Men två år är lång tid. Jag vet inte, men jag skulle ångra mig så mycket om jag tittade tillbaka på mina kanske bästa år i livet och insåg att jag inte njöt till fullo. Vissa saker gör ibland bäst av att ligga ett tag på hyllan. Med tiden glömmer man bort dom, men så kommer en dag och man plockar ner allt igen. Tittar, betraktar och inser att man saknar... Och så väljer man att fortsätta där man slutade.

Egentligen skriver jag nog för att också mana er till att våga göra ett val, vad det än gäller. Först är det läskigt. Man grips av obehag och rädsla. Men sen tittar man på klockan och inser att det gått en timme sedan denna text började produceras. Det betyder att jag är en timme närmare att åter finna välbehaget i min tillvaro igen. Jag vill väl någonstans också uppmuntra er till att känna efter. Det ska kännas bra att vara du helt enkelt.

Du är dig själv närmast. Glöm inte det.

Ett episkt kodak moment.

Okej, korten på bordet alla osympatiska och sympatiska läsare. Jag har aldrig varit ett fan av att klä ut mig. Så fort det ramlat ner ett inbjudningskort i brevlådan där det stått något i stil med "tema; Kalle Anka möter Joe Cocker" så har jag vänligt men bestämt avböjt. Jag vet inte, men det känns inte riktigt jag att gå runt med en stor peruk på hjässan eller ännu värre komma till en fest och föreställa en "kokt med bröd". Det har liksom känts som ett svek emot min annars så paranta ådra och känsla för stil (bortsett från när jag är berusad för då är jag allt annat än parant. Då är jag mest bara kåt, glad och tacksam). Hur som haver ändrades min åsikt ganska radikalt. Igår fick jag nämligen äran och bevittna ett vackert par som valt att sätta ringen på fingret och säga "I do". Temat var 50-tal och jag var skeptisk över mina insatser. Men så hände något och när jag var klar blev jag så förtjust att jag var tvungen att stå och stirra mig själv i spegeln fem minuter extra så att jag nästan missade bussen. "Fyfan vad episk jag är! Hade jag levt på 50-talet hade jag förmodligen fått ihop det med Elvis Presley och då hade han varit vid liv idag". Och den känslan innebär att jag aldrig någonsin kommer förakta teman och dresscode's igen.

Hur som haver blev min debuthelg efter tre överdjävligt varma och olidliga månader i Turkiet en riktig 10 poängare. Friskis och Svettis hade sitt 30-årsjubileum senare på kvällen och även om Andreas Lundstedt med entourage inte fick mig att gråta och skrika mig hes längst fram i publikhavet så var det så roligt att det blev lite för roligt, vilket inneburit att jag mest legat på soffan med en ispåse på huvudet och gråtit över att jag är värdelös. Detta med bakfylla har vi talat om förut kära vänner. Ni vet vad jag egentligen tycker. Jag föraktar mig själv när jag vaknar upp och inser att jag aldrig borde ha tagit den sista drinken. Jag gillar inte att ligga som en klubbad säl i soffan och fundera över livet och komma med falska löften som att "nu är det färdigdrucket för dig. Du blir larvig och ser dubbelt, pratar i åttor om vartannat och dansar som en speedad Duracellkanin". Det finns inte så mycket att säga om det, och skulle det hända att Aftonbladet får nyhetstorka och ringer mig för att be om en kommentar ska jag få be att få använda mitt VETO.

Imorgon börjar den nya terminen, både som instruktör och som student. Jag ska således tacka för mig och lägga gurka på ögonlocken för att kunna vakna upp pigg, snygg och energisk imorgon. Och tills vi hörs igen; Glad påsk.

Hur låter tystnad?

Vi vill alltid ha mer och mer.
Fickorna på jeansen som fyllts med kärlekssmulor från då.
Som inte mättar.
Därför mättade jag min mage med läppar som smakar hav och salt.
Då smakade det gott, men nu smakar det bara surt.
Trollspöt är brutet.
Magin ligger i en pöl på marken likt ett barn som spillt ut mjölken med flit.
Kvar finns bara en flicka som fryser i 45 graders värme.
En sten som slängs i forsen gör inte mycket väsen.
Plasket blandas med vattnet som våldsamt dansar förbi och glöms bort innan den ens märks.
Men när en sten slängs i en stillsam sjö kan man höra det våldsamma plasket, nästan höra när den faller till botten och hur den besvärade tystnaden sprider sig i varje ven på kroppen.
Kan man ens lyssna på tystnaden?
Hur låter tystnad?
Vem slängde en sten i min flod av känslor?
Det jag lyssnar på under ytan kan inte beskrivas som tystnad.
Det är ljudet av ovisshet.
För första gången i mitt liv har jag inga planer på att simma emot strömmen.
Jag har inga planer alls.
Vill bara sova och känna, lyssna och smaka på det som vi så fint valt att kalla för tystnad...

Read this or die.

Hej mina små ankungar.

Kul att ni tittade förbi. Har tyvärr inget kaffe att bjuda på idag för det har tagit slut efter veckor av konstant studerande, och eftersom att studierna tenderar att göra mig lite lätt uttråkad och sömnig har jag tackvare mitt sinne för (nåja) komplicerade matematiska uträkningar räknat ut att jag förbrukat 140 kg kaffebönor inom loppet av två veckor, vilket motsvarar tvåhundrafemtiotusen etthundranittiotvå blygsamma koppar, vilket i sin tur betyder att om du någon gång sprungit in i mig under denna period så har jag med största sannolikhet varit hög. 

Men till vilken nytta? I skrivande stund är jag förbannad. Nej, nej! Jag känner mig påsatt (vilket förvisso inte råkar vara en känsla som är helt jättejobbigt att leva med) och utnyttjad (kan funka även det om det är på bådas initiativ). Det är ganska snopet, för att inte tala om provocerande när man inser de facto att universiteten använder sig av någon slags maktutövning på oss stackars studenter för egen njutnings skull (och av ekonomiska intressen givetvis). Det som händer under en tjurfäktning är detsamma som händer i relationen mellan universiteten och studenterna. Någon ska dö och i nio fall av tio är det studenten som faller ihop; uttorkad, utsjasad och utmattad efter att ha sprungit runt runt i skolans korridorer på jakt efter kunskap och förståelse för att slutligen få den bittra sanningen kastad i ansiktet på sig. Och det blir dödsstöten. Det vidriga faktum att allt är förgäves, ett enda fult spel från universitetens sida. För vissa tar det fem år, för vissa tar det längre eller kortare tid innan man ligger där på marken och kravlar på golvet. Och där står kursansvarige med kursplanen i handen och tittar på dig med sitt hånfulla leende. För han/hon/hen/det vet. Har alltid vetat. 

"Det finns bara en enda objektiv sanning och det är att det inte finns en enda sanning och att ingen sanning är objektiv".

Och där! Där kommer dödsstöten! 3 djävla år i skolbänken och precis innan jag ska skriva min C-uppsats inser jag att hela syftet med skolan är att pränta in i våra reptilhjärnor att det inte finns någon enhetlig sanning och att ingen sanning är objektiv. Jag har som så många andra sprungit runt i ett ekorrhjul, skitit ut analyser efter analyser, suttit sömnlös och knappat på en dator tills jag odlat puckelrygg, slitit ut min hornhinna för att förstå mig på positivismen, Freud, Public Service och fan och hans moster för att slutligen få en klapp på huvudet och ett "Förstår du nu att det inte finns någon absolut sanning och att ingen sanning är objektiv? Bra, då kan du kila iväg till Arbetsförmedlingen och söka jobb som du ändå aldrig kommer att få!". 

Förstår ni hur snopet det är? Kan jag få medhåll? Hela min syn på den akademiska sfären har totalt golvats. Jag känner inte igen mig själv, tittar på hela min situation, på alla papper och anteckningar som ligger utspridda på golvet, på ton av litteratur som jag tilldelat en så stor plats i mitt liv och som jag gjort allt med förutom att ha sex. Där ligger de och de har hela tiden vetat att jag gång på gång betalat stora summor pengar för att få samma faktum slaget i ansiktet gång på gång. 

"Kunskap är makt" är inte längre ett begrepp jag känner att jag kan definiera innebörden av. Vad för typ av kunskap är makt? Att jag kan rabbla alla partiers ideologier i sömnen och dessutom i bokstavsordning, att jag har stenkoll på alla fotbollsspelare i Man. United? Att jag råkar vara riktigt intresserad och kunnig inom kultur (vad är kultur egentligen?), eller något så självklart som att veta att jag är snygg som fan (det är en OBJEKTIV sanning)? Kan någon tala om för mig vad som är kunskap?

Kontentan av detta är egentligen enkel att utläsa. Det jag egentligen menar är att vi som läser på universitet och högskolor är dumma i huvudet som tror att vi ska lämna skolbänken som upplysta despoter. Så är inte fallet! Vi kommer att enligt skolväsendets beskrivning lämna den akademiska sfären med öppna sinnen, likt porer som öppnats upp efter att man kört ner huvudet i en rykande kastrull.

Damen i kassan på ICA vet inte hur lyckligt lottad hon är. Där sitter hon och knappar på sin lilla kassa apparat och drömmer sig bort till ett liv i skolbänken som hon tror är nyckeln till fullständighet och önskar att hon inte kastat bort sin tid. Men det hon inte vet är att det inte är hon som ödslar bort sin tid på nonsens. Det är inte hon som blir blåst på konfekten! Det är vi akademiker som viger våra liv åt att skriva doktorsavhandlingar av ord som egentligen inte betyder ett jota. Så sträck på dig i kassastolen och säg med högfärdig stämma "Då blev det 149.50! Var det bra så?" och mena vartenda ord av vad du säger! Var stolt. VRÅLA "149 djävla svenska kronor och 50 öre!!!!!!!!!!!!!!!!!!! VAR DET BRA SÅ?!?!?!!?. You go girl!

Och med detta sagt tar jag sommarlov. Ett långt sådant. Och för att ge utlopp för denna insikt som är skrämmande och befriande på en och samma gång, har jag i ett symboliskt syfte öppnat fönstret och tömt pennskrinet på mina 179 pennor och ritat snoppar i mina låneböcker (som jag ska lämna tillbaka imorgon). Dessutom har jag skrivit klart min C-uppsats som normalt tar två och en halv månad att skriva:

Journalistens roll i det nya medielandskapet- teknikens utveckling utmanar

Denise Lindqvist, Medie- och kommunikationsvetenskap 61-90 hp Göteborgs Universitet

Eftersom att man kan se en rad tendenser som har bidragit till att journalistikens plats i produktionen av nyheter utmanats och att det inte spelar någon roll vad jag skriver eftersom att det finns en miljon andra alternativ, källhänvisar jag till Centralbiblioteket i Göteborg. Gå till avdelningen för "hälsa och samhälle". Börja läs från A-Ö och avgör själv. Om du inte blir klokare och ändå söker efter en objektiv sanning; Läs matte A. 

Tack Sverige! Ni har varit underbara ikväll (Som Betnér skulle ha sagt)

Svensk media skaver där bak!

Det har hänt att jag fått frågan om varför jag aldrig publicerar bilder i min blogg. För sex år sedan, när jag bloggade som mest och faktiskt hade ett gäng groupies som gav mig ris och ros för mina uttalanden, funderade jag på att lägga upp bilder till mina inlägg, men kom mig aldrig för att göra det med den enkla förklaringen att jag inte orkade. En bra blogg enligt dagens finniga ungdomar är en blogg där man varje dag uppdaterar med fantasilösa inlägg som egentligen inte säger ett skit om någonting. Och lägger upp en massa "oj tog du nyss kort, jag var inte beredd, men sjukt att jag blev så snygg ändå. Det slår aldrig fel"- bilder. Blondinbella som inte ens kan stava skriver böcker, Kissie som inte ens låter bra när hon pratar, än mindre är förmögen att ta ton ger ut en singel (tur att låten inte kom längre än till att spelas på radio för den kan man ju åtminstone stänga av!) och en himla massa andra snorungar som titulerar sig som både journalister, författare, entreprenörer och annat tjafs till höger och vänster.

Vad smaklösa vi är här i Sverige egentligen. Det förvånar mig att vi har så låga krav på innehållet i det vi läser, lyssnar eller ser på. Jag tittar inte ens på tv längre för jag mäktar inte med det faktum att det springer runt en förbannad snickare på kanal 5, förnedrings-tv och mjukporr 24/7 med ett gäng sossar som är inlåsta i ett hus (hela konceptet hade varit roligare om det varit på obestämd tid), desperata förortsmorsor från typ Gislaved som söker en plastfarsa till sina ungar som de fött när de var vadå typ 15?, ytterligare ett gäng sossar som inte förstått att ett liv i lyx och flärd enbart är till för den framgångsrika skaran av samhället men som ändå envisas med att shoppa sexsiffrigt för att sedan gråta ut i tv och säga "jag ville bara testa på hur det är att vara blå", eller generas över att fyra naiva flickebarn åkt till LA för att de på fullaste allvar tror att de ska slå igenom med något som är större än deras silikonbröst. Och det är mitt argument när Radiotjänst tjatar om tv-licens, det vill säga "den dagen svensk tv- och radioproduktion inser att man inte kan ha fulla beslutsfattare på kommersiella tv-kanaler och byter ut dessa mot folk som förstår hur RIKTIG tv ska se ut, lovar jag att betala alla förlorade år retroaktivt MED ränta!".

Den dagen jag ser ljuset i tunneln, det vill säga att Sveriges befolkning börjar förstå att dagens bloggexplosion och att svensk radio och tv är ett enda stort miserabelt skämt lovar jag att jag tänker lägga ut en bild på min blogg. Naken. Men tills dess får ni nöja er med att läsa texter långa som toarullar som för det mesta handlar om mig själv.

Och det är väl inte helt fel heller, kan man tycka!

Skynda att leva!

2012 var året jag satte ord på en egenskap jag inte riktigt kunnat sätta fingret på förut. Jag är öppensinnad. Det kommer inte finnas någon risk för att jag tittar tillbaka på mitt liv och önskar att jag inte hade hållit tillbaka min nyfikenhet. Jag inser att jag skulle kunna sätta mig ner och skriva memoarer som skulle få folk i min omgivning att sätta kaffet i halsen. Det finns så mycket med mig som skulle provocera. En dag kommer ni att få läsa om allt. Men inte här. Ni hittar mitt alster på topplistan i bokhandeln! 

Varje dag räknas!

Kära ni.
Det var ett tag sen vi talades vid bakom lyckta dörrar. Denna gång för jag en konferens öppen för allmänheten. Ikväll ska vi tjattra lite om och kring fenomenet "lycka". Jag har sagt det för och jag säger det igen; lycka mina vänner... Det skapar man själv!

Jag har varit lite disträ i ett par dagar. Förklaringen är enkel. Jag har tittat i backspegeln och konstaterat att jag snart är 25. Det är inte siffran i sig som river upp känslor, snarare allt fint jag upplevt och alla lyckliga minnen som gör mig gråtfärdig. Jag vill tillbaka i tiden och vara nere i sommarstället med mina vänner. Mitt älskade smultronställe. Det var vi som var sommarbarnen, den allra första generationens unga. Nu är alla vuxna; vissa jobbar, en del pluggar utomlands, har gift sig, skaffat barn och där står jag som en liten flicka med hopprepet i handen, i parken och väntar på att alla ska komma. Men ingen kommer. De dagarna är förbi och kommer inte tillbaka. Min ungdom är över. Jag är vuxen nu. Det känns jobbigt att åka ner till sommarstället för jag känner nästan ingen där längre. Det är i sådana konstateranden som jag bara vill sätta mig på stranden och minnas. Leva om och uppleva på nytt.

Men vet ni vad felet på oss är ibland? Vi njuter för lite av nuet. Numera är vi för upptagna med att dokumentera allt vi gör, bilder måste tas och läggas upp på Facebook så att alla kan se hur "bra vi har det". Ofta är vi för upptagna med att planera morgondagen att vi aldrig hinner uppleva, observera de små små sakerna som ljudet av rasslande löv, vågorna som slår mot klipporna, eller fåglarna som sjunger i takt med att solen går ner. Vi är för upptagna med framtiden och för lite i nuet. Trots min ringa ålder börjar jag sammanfatta mitt liv, dela in det i epoker och konstaterar att jag njöt. Fan vad jag njöt!

Underskatta inte er ungdom. Den är snart förbi. Ta inte dagarna med lättja genom att göra saker som ni inte finner välbehaget i, och framför allt; var rädd om era nära! Vi gör gott i att ha respekt för tiden, att inse värdet i varje förlorad sekund. Vi blir äldre hela tiden. Så kom aldrig med ett så dumt påstående som "hoppas dagen går fort. Längtar till fredag". För känner du så är det nog dags att klippa sig och skaffa sig ett nytt jobb. Det finns inga dåliga dagar, det är vi som är dåliga på att förvalta dom!

Varje dag räknas. Glöm inte det...

Kanske det ärligaste jag skrivit...

Bästa, alla!

Jag tänkte ge er en liten sneak peak på min to-do list. En lista med saker jag bara måste få uppleva innan jag begravs i min über snygga Prada-klänning med två kilo botox i ansiktet. Sätt nu inte kaffet i halsen för all del. Alla har vi saker vi vill göra, både saker som är socialt accepterade, men också saker som är... ja... lite avvikande. Pass på här kommer mina top 20 utan inbördes ordning!

1. Ställa mig på en scen och köra stand up.

2. Ta salsa, marenga och tango till en helt ny nivå tillsammans med en het brasilianare

3. Spela piano inför publik och lära mig spela gitarr- allt för att höja pulsen och känna pirret.

4. Resa runt och uppleva olika kulturer.

5. Skriva en kioskvältare. Författarskap har alltid varit ett kall.

6. Någon gång i livet vara så vältränad och tight att håret trillar av på tjejerna av avund :p

7. Testa på akrobatiska övningar på en strippstång iklädd en våtdräkt.

8. Öppna ett gym i Istanbul (en liten hobby) och ta in olika träningsformer från Europa som inte finns där.

9. Skaffa mig ett riktigt Hollywoodsvall och vinka adjö till extensions för gott.

10. Gå en kurs i färg och form för att behaga min kreativa ådra och utveckla mitt inredningsintresse.

11. Starta mitt eget produktionsbolag.

12. Få ett stipendium och plugga utomlands en termin. USA kan vara ett alternativ som resten av alla fantasilösa svenskar. Men gränsen går vid drömmen om att semestra i Thailand! Det har aldrig lockat mig.

13. Gifta mig. Med en 10 poängare!

14. Skämma bort min familj på ålderns höst. 

15. Få ett erkännande för mina eminenta insatser inom tv-världen.

16. Kläcka en idé som ingen annan tänkt på alternativt hitta på en bättre lösning på något som redan finns.

17. Ta patent på något.

18. Sova under en bar stjärnhimmel med en snygg man. 

19. Lära mig gå i skyhöga klackar.

20. Skriva ett manus och göra en film ihop med Emilia. Kreti & Pleti AB für alle!

Och saker jag förverkligat som är värda en gulbagge:

1. Sjungit inför publik med en orkester (tvingade mig upp på studentbalen och skrålade till "inatt är jag din" varpå min dåvarande pojkvän lämnade salen omgående. Han hade tydligen tagit väldigt illa vid sig, haha)

2. Utmanat min scenskräck som följt mig som en demon under två år, genom att anta utmaningen som instruktör på F&S. Bland det roligaste och läskigaste jag gjort.

3. Börjat handla på Lidl och åker kommunalt- något jag lovat mig själv att inte behöva göra. Men jag är student och måste inse att jag inte är rik som ett troll. Än.

4. Tagit mitt pick och pack och flyttat till Göteborg där jag inte kände en enda själ.

5. Fått två artiklar publicerade i en rikstäckande sporttidning (Sportguiden)

6. Fått drömmen uppfylld och jobbat som skribent på en tidningsredaktion under ett år.

7. Kommit in på den utbildning som jag så länge trånat efter.

8. Skrivit ett utkast till ett filmmanus som jag tror kan vara något att hänga i julgranen.

9. Insett att självinsikt är en god egenskap, men inte om man vill maxa njutfaktorn i livet. Då måste man nästan vara så dum att man tror på det omöjliga. Annars är risken större att ens drömmar och visioner förblir just bara drömmar och det är väl tråkigt nu när vi ändå bara lever en gång!

Så! Då har ni någon att irritera er på under dagen som följer! 

Mvh. Denise från landet lagom

F

Jag känner. Som fan. Vad gjorde de sista nio månaderna med mig egentligen? Det har varit tomt. Nu har jag äntligen nått min peripeti. Gode gud, vad jag känner! Jag känner dig. Dig och mig. Jag suddade ut dig ur mitt liv utan att tänka efter ordentligt. Blev offer för min egoism. Det tog mig nästan ett år att inse att jag gått i snön utan kläder. Det är numera vår, men jag fryser. Jag börjar inse att jag ljugit för er och mig själv. Jag är faktiskt inte ensam... Sen finns det såna som man tagit en paus ifrån och som man trodde att man inte behövde. Men jag är trött på att vara feg och statisk i mina beslut. Jag har ändrat mig, insett saker och förstått att jag visst vill ha dig i mitt liv. Och jag vill säga tack. Tack för att du kom tillbaka!

Each day counts...

Vi har något som ingen annan har. Vi har varandra.

Du och jag, syrran! Det är du som är det grönare gräset

på andra sidan. Älskar dig, ditt skrälle!

Tack alla som har slagit en pling, skickat ett sms eller på något annat sätt visat att de tänker på mig såhär i kärva tider. Det uppskattar jag väldigt mycket. Jag har åter landat i Göteborg efter några dagar i Finspång med E. Jag visste att det skulle kännas bra. Vi har spelat piano i timmar, sprungit ute i naturen och låtsats att vi är atleter, smällt i oss alldeles för mycket mat och umgåtts med E's familj. Nu ligger jag hemma i min säng och tänker. Det är skönt att få vara ensam med sina tankar, känner mig mer mogen för att tänka rationellt i skrivande stund. Försöker peppa mig själv lite, få mig att känna att en liten ledighet inte är något att känna skuld eller skam över. Det känns okej. Men inte mer än så. Och det är helt okej med att det bara känns okej.

Snart kommer min familj till Sverige och tar förmodligen med mig till Istanbul redan i juni. Jag kommer bli borta ända fram till skolan öppnar igen. Där väntar en mycket speciell person som jag saknat. Någon som jag pratat med er om förut. Vi slutar aldrig vänta...

Innan jag lämnar er vill jag slutligen påminna er om att vi är oss själva närmast. Glöm aldrig att känna efter ibland. Och framför allt; glöm aldrig att varje dag räknas!

Denise

Slut som artist.

Kära alla.

Här följer ett pressmeddelande från Denise; kvinnan, myten, legenden. Jag har förvisso ingen skyldighet att informera er om något. Egentligen angår det er inte. Ni bryr er förmodligen inte heller särskilt så länge ni inte står mig nära. Eller så låtsas ni att ni bryr er. Eller så tycker en del av ert undermedvetna (liksom mitt eget i många situationer) att det kan vara rätt gött att läsa om någon annans motgångar. Man känner sig ofta mer hoppfull då. Skadeglädje... Något vi tenderar att smörja in oss i för att täcka de facto; vi har alla våra problem att tampas med. Men det är roligare att tampas med andra. Lite snick snack över en kaffe med en ytlig bekant där man pratar om människor som jag. Människor som inte har några problem med att sparka bakut när det inte känns okej. Gör ni så.

Jag skriver ikväll för att jag vill att ni ska klappa mig på huvudet, säga att jag gör rätt. Intyga mig om att hälsan går före allt annat. Att det är okej att vara bara människa. Att det inte är ett jävla nederlag att lägga i en lägre växel. Jag vill bli övertygad om att inte försöka tävla med tiden. Mina delmål är hittills avklarade och mina primära mål är fortfarande lika viktiga att nå, bara det att jag måste ta en paus.

Ett år fyllt av stress har tagit ut sin rätt. Det har egentligen varit på gång ett tag. Jag har istället för att analysera mitt hälsotillstånd och sakta ner valt att jobba ännu lite hårdare, plugga ännu lite intensivare, träna ännu lite mer. Jag har gjort ett aktivt val och medvetet valt att pressa mitt psyke och min hälsa till max för att sedan ramla ihop på mållinjen och vägra resa mig upp. Nu vill jag vila. På riktigt. En kort paus. Jag vill inte jobba, vill inte läsa en enda bok, vill inte se några pennor, vill inte tänka på något. Jag vill bara få vara.

Vad fan håller jag på med? Jag slänger mig från skolan till jobb, från jobb till instruktörsåtaganden, till att renovera min lägenhet och som om inte det vore nog påbörja ett projekt med lägenhetsförmedling? Varför? I skrivande stund gråter jag. Jag är förbannad, uppriven, frustrerad. Vill fortfarande allt, men kroppen säger nej. Den säger åt mig att sluta. Sluta försöka vara en jävla övermänniska. Säger åt mig att göra en lista. Vad är viktigast? ALLT, vill jag svara, men inser att ingenting är viktigt just nu mer än mitt välmående.

Ett tydligt minne jag alltid låter mig själv påminnas om när det känns som värst är när jag först satt två dygn och oavbrutet skrev på en analys med bara tre timmars sömn för att sedan bege mig till jobbet, slita 9 timmar, hem och packa, plugga flera timmar igen, sova två timmar, åka till Halmstad på seminarium, ta tåget tillbaka till Göteborg för att direkt hoppa på tåget till Stockholm och åka på en tre dagars utbildning med F&S fyllt av flera intensiva träningspass under dagarna samt teori, plugga emellan rasterna, sätta mig på tåget tillbaka till Göteborg på söndagen och...svimma i min lägenhet och vakna upp i totalt mörker. Inte ens då grät jag. Jag ville inte inse att det här inte kommer hålla i längden. Men det absolut värsta är att detta minne alltid har sporrat mig till att "klarade jag detta kan jag klara allt annat". Men klarade jag verkligen detta? Svimmade jag inte just för att jag INTE klarade pressen?

Det får vara nog nu. Jag står åter igen öga mot öga med min egen spegelbild och inser att jag behöver ta ett allvarligt snack med mig själv. Den här gången handlar det om prestationskrav. Att jobba med att prioritera om och prioritera rätt. Att bli mer rädd om mig själv. Jag vet vad jag kan och jag vet mina begränsningar. Det är dags att lyssna mer på kroppen. Nu är det slut med näsblod, hjärtklappningar, magont och annat tjafs. Jag måste hålla en jävla massa år till och i det här tempot kommer jag att ramla ihop innan jag fyllt 30. Och det vore tämligen synd för mänskligheten att mista en så ung, en så snygg förmåga som jag själv. Jag kan och vill en massa saker, och jag ska göra allt. Men inte på en gång.

Så nu kära medmänniskor, har jag tagit beslutet om att ta en paus. Som så många gånger innan "försvinna" och sedan pånyttfödas igen. Lite starkare, lite bättre. Jag är fortfarande lycklig, men jag är utmattad. Den här gången tar jag hjälp av min familjs stöd och den bästa vännen jag någonsin haft. Min syster, min andra halva, den viktigaste personen efter min familj. En vän som jag trodde bara fanns på film. Vi ska ut på en liten "resa". Hon tar mig under sina vingar och avlägsnar mig från det som gör ont. En riktig vän. Som känner med mig, som känner för mig. Som när jag gråter, gråter ännu högre, när jag blir arg, blir ännu argare, när jag gläds över mina framgångar gläds ännu mer. Du och jag Emilia! Ja, du vet vad jag menar.

Jag skriver inte det här för att ni ska känna er som mer lyckade människor. Sorglig fakta; det är ni inte. Jag skriver för att jag behöver få höra att mitt beslut om en liten paus är ett gott beslut. Och slutligen för att provocera eran undermedvetna del som när ni läser detta någonstans känner "lite rätt åt den självgoda haggan ändå! Jag har det nog lite bättre än henne just nu". Den lilla skadeglädjen (som för övrigt är en mänsklig faktor) kommer vara så länge jag vilar upp mig för när jag kommer tillbaka kommer ni tyvärr att möta en lite starkare, lite mer pigg och energisk Denise som fortfarande kommer göra allt som hon så gärna vill göra, fast på ett annat sätt. Jag talar inte i termer som "vill ha", "önskar mig". Jag talar om att "jag ska ha" "jag tänker göra" för det är min rätt i samhället.

Och jag SKA komma igen snart.

Måste bara vila lite.

Allt gott!

/Denise